torsdag 4 april 2013

Perception, förmågan att se det osagda

Påsklov och underbar norrlandsvår har gjort att bloggen fått vänta till solens nedgång. Det gäller att fånga de goda dagarna som en buffert till dagarna av annan sort.

I augusti 2010 var jag ute och red mitt anglosto. Vi var ute i skogen och red efter fina, galoppvänliga tallhedsvägar och jag var så glad. Hon var alert, följsam och kändes underbar. En dag klättrade jag med henne uppför en liten slänt, 4 steg blev det, vi tog den lilla slänten två gånger - åtta steg blev det.

Vi skrittade hemåt och från att ha varit lugn och tillfreds började hon takta, slänga med huvudet och vara allmänt störig. Jag gjorde halt och tänkte att hon skulle få besinna sig men hon började rygga och mitt i ett forcerat steg bakåt kände jag hur hon tappade sitt vänstra bakben. Det var bara att sitta av och börja gå hemåt. Konfunderad.

Något år senare berättade en bekant att hon, efter att ha gått en kurs om hästar och bett, insett att det bett som hon tyckte att hennes häst gick bäst på var det bett som orsakade mest smärta i hästens mun. Det var för henne obegripligt för hon upplevde att hästen var så mjuk och följsam i ridningen.

En annan berättade att de hade upptäckt att hästen hade skador i munnen men i ridningen hade den fungerat som en klocka, mjuk och följsam. Ytterligare en berättade att hästen gått som en dröm bara för att veckan efter visa sig vara halt.

En gång ingen gång, två gånger, tre gånger och fyra gånger...jag vet att det inte är ett statistiskt säkerställt antal men icke deso mindre väcker det frågan hos mig. Hur är det ställt med förmågan att läsa häst?

Hästar har tystnad som sin levnadsstrategi, de är experter på att dölja smärta och smärtans effekter på sina kroppar. Kan det vara så att alla hästarna i dessa exempel hade skickat ut små signaler om att allt inte stod rätt till och när vi som ryttare inte lade märke till dem så rörde de sig inom sin smärtram, och vi uppfattade dem som följsamma och mjuka?

I fallet med min häst hade jag fört henne utanför smärtramen och hon blev högljudd i sitt beteende.
Hade det gått att upptäcka smärtreaktioner om hästarna i exemplen ovan hade haft pulsmätare? Fanns det några små indikationer från hästarnas sida som vi missade, fanns det några stora??

Det sägs att innan du dömer en häst för olydnad ska du fråga dig om den förstod det du bad om, om den lärt sig göra det du bad om eller om den rent fysiskt kan göra det du ber om. Ni hör ju hur jag resonerade 2010 - hon blev störig och behövde besinna sig. Att det rörde sig om smärt blev uppenbart för mig senare men just då när hon bröt ihop var olydnad ett närmare alternativ.

Jag har lärt mig en läxa av händelsen med mitt sto. Nu strävar jag efter att fråga mig om det kan vara något av de andra skälen som hindrar hästen att göra det jag vill istället för olydnad. Jag försöker träna upp min förmåga att läsa häst, perceptionen, för att bli bättre på att se hästens tecknen.

Mitt nya sto, vars hovar förde mig till AEP, drar nyttan av min läxa och är dessutom en god lärare. Hon signalerar i en stigande skala om jag kommer för nära kanten på hennes smärtram. I vår träning ingår att jag inte begär högre gångarter än de hon själv tar i hagen (då ingår inte orosgaloppen i skalan). Hon har precis i dagarna börjat ta en trav som bygger på påskjut i stället för en trav som hon skuttade in i. Alltså har vi lagt in kort trav repriser i våra promenader. Nu kan vi promenera upp till 1,5 timme, när vi började ville hon vända efter 10 och våra promenader blev då 20 minuter långa.

När vi jobbade från marken var ett öppna liknande steg med vänster bak nog i början, ett till och hon nöp mig försiktigt i handen. Nu kan vi ta några steg i hörnpasseringarna. Jag föreslår en rörelse och hon antar eller förkastar. Det är inte en fråga om lydnad eller olydnad för mig utan jag litar på att hon vet vad hon klarar av att göra och om jag begär mer än hon förmår så bromsar hon mig.

Jag ser att hon kan en massa när hon rör sig i hagen. Hon gör fina roll backs på den trånga stigen där valacken, som inte kan, får ta omvägen ut i djupsnön. Traven hon bjuder på nu längtar jag efter att få rida. Nu när vårkänslorna väcker leklusten till liv ser jag hur elegant hon reser sig på bakbenen, hon kan stegra på kommando. Jag längtar verkligen efter att få rida henne, men jag är också beredd att ge henne tiden hon behöver för att hela. Vi gör detta tillsammans hon och jag, vi är på lag.

1 kommentar:

  1. Intressant läsning. Skall tänka och känna nästa gång jag sitter upp.

    SvaraRadera