Hovar och människor

Det var en hektisk dag igår med Vasalopp för barnen bland annat som rubbade skrivschemat för mig, men med det avklarat kan jag konstatera att nu är det äntligen vår!

Förra våren kom det en häst till min gård som tvingade mig att rikta blickarna ner till hovarna eller mer exakt hästarnas fötter. Jag har en god vän som fördjupat sig i Jamie Jacksons och Pete Rameys sk vildhästmodell och en som riktat in sig på Applied Equine Podiatry (AEP). Under sommaren förra året pratade jag med båda och bollade mina tankar kring den nya hästens hovar med dem. För det visade sig snabbt att traditionellt hovslageri inte kunde komma med någon lösning som kändes vettig - eller om jag ska vara helt ärlig, den hovslagare jag kontaktade med remiss från veterinär var citat "så trött att han åkte hem istället" slut citat. Efter ett sånt bemötande kändes det som att själv är bäste dräng även om jag faktiskt hade stora luckor i mitt kunnande.

Till en början tyckte jag att mina båda vänner hade en liknande syn på vad som behövdes i form av verkning, stöd och stimulans av hovarna. Jag läste på utifrån bådas perspektiv och försökte sätta in min egen hästs bekymmer i respektive modell. Vi knogade på hästen och jag och även om det var med små steg så gick det framåt.

I september förra året kom sen möjligheten att fördjupa sig i AEP och jag tog den. Efter det insåg jag att det som på ytan kan verka lika kan skilja sig enormt när man går på djupet. AEP är en metod för hovvård som bygger på allmängiltiga naturvetenskapliga principer som gäller oavsett om det är hovar, pilbågar eller bilar som avhandlas. Vildhästmodellen bygger på studier av vilda hästar i sina respektive miljöer t ex mustanger i USA eller brumbies i Australien men den bygger inte på studier av tamhästar och deras livsvillkor.

I Sverige fanns det en veterinär som skapade rubriker när han i en artikel i Ridsport pekade ut det område som skapade mest problem för hästar överlag. Kan ni gissa var han pekade?
På en plats strax bakom manken ovanför hästens rygg - människan i form av en ryttare.

När hästen gick från att vara villebråd till att bli tamdjur kom den att få betala för foder och skydd med sitt liv och sin hälsa. Vi har använt dem i krig, som färdmedel på långa och mödosamma strapatser och vi har format dem till olika raser för att förstärka egenskaper som varit till nytta för oss.

När hovslageriet utvecklades till det yrke det är idag var det som ett svar på den tidens ökade krav på hästen som transportfordon, ett fordon som skulle jobba mer under en dag och på underlag som blev mer "hovovänliga" i form av grusvägar, kullersten, blöt lera och så vidare. Hästhållningen förändrades, hästar hölls mer uppbundna i stall med den följden att de ofta stod i blöta bäddar istället för att vistas fritt i hage. Vetenskapen var under uppbyggnad, industrialiseringen var ännu i sin linda. Det man kände till var statik, alltså belastning under stillstående, drag, tryck och hävstänger.

Hovslageriet mötte de krav som fanns på en hov hos en häst som stod stilla. När hästarna till övervägande del började vara skodda långa perioder av året uppstod problem med ringkota, stengallor, bärrandsröta osv. Alla visste att det berodde på skorna men de ansågs som ett nödvändigt ont och ett pris man fick vara beredd att betala.

Med industrialiseringen kom bilar och med utvecklingen av dem kom dynamik, kinetic (rörelseenergi) och nu har vi utvecklat instrument som möjliggör noggranna mätningar av sådant som tidigare varit dolt för det mänskliga ögat.

Resultatet av den naturvetenskapliga utvecklingen tog AEP med sig när teorin om hoven och hästens fot utformades. Med den modell som AEP har som grund för sitt arbete med hästars hovar och fötter kan du lära dig läsa vilken hov som helst, vild eller tam, och se om den är frisk eller har brister i sina strukturer. Det är som att en ny värld öppnar sig!

15-19 juni ges en fem dagars kurs i AEP i Boden. Anmälan görs via www.appliedequinepodiatry.org
Gå kursen och få en ny relation till din hästs hovar!