onsdag 29 februari 2012

Påverkas jag av hästarna?

Jag har tidigare skrivit att varje häst jag möter är som ett eget universitet. Ingen häst jag mött har varit den andra lik och varenda häst jag mött har lämnat mig med både ny värdefull kunskap och med en förändrad personlighet.

I en bra relation är båda parterna mottagare och sändare, det finns ett givande och ett tagande och en ömsesidig påverkan. Jag kan, i mitt liv, fortfarande känna stor tacksamhet till de hästar som på ett eller annat sätt gett min relation till hästar en knuff i en annan och i vissa fall en ny riktning.

Den viktigaste är Sandina, min första egna häst, som tålmodigt visade mig att det fanns ett annat sätt att kommunicera med hästen när jag satt i sadeln. Jag experimenterade bland annat med tankarna från Sally Swifts bok "Ett med hästen" och red centrerad ridning i två år. Setif (Sandinas dotter) förde mig fram till nästa port. Hon visade att min kropp och jag behövde hitta varandra och räta ut diverse missförstånd, det blev vägen till Alexandertekniken. Salvia (en alldeles äkta Thellwell ponny!) ledde in maken och mig på NH med en kurs för Sven Forsström. Setif, öppnade dörren till klassisk ridning när hon behövde rehabiliteras på ett sätt som inte var själsdödande för henne och så här skulle jag kunna fortsätta ett tag till - poängen är att mina hästar leder mig...

De universitet jag har i hagen nu ser till så att jag får fortsatt bildning.

Amaretto har lärt mig att om en sak fungerar på första försöket så kan vi göra något annat. Att repetera, för att jag ska känna mig säker på att han kan (vilket han ju kunde!) är tjat. Och tjat uppskattas varken av hästar (eller barn).

Shy Boy, som numera borde heta Oshy Boy, har lärt mig att man inte kan utbilda hästar med örfilar. Shy Boy har sin egen historia och är väl kanske det närmaste jag kommer att komma en vild häst. Han har varit blyg men har en välvillig inställning till människor.

NH är ett generellt begrepp för hantering av häst i repgrimma och ett långt ledrep och även om termen används som ett samlingsnamn så finns det skillnader mellan olika tränare. I den variant som jag tränat i enlighet med de senaste åren finns en så kallad "tre stegs raket" i träningen av hästar. Jag ber hästen med mitt kroppsspråk om att t ex ge bakdelen, jag förstärker med att svinga änden på ledrepet i luften och som sista steg låter jag änden på ledrepet träffa hästen.

Nota bene, om Shy Boy kommer för nära mig när jag häller upp vatten och jag ger honom en tryckare med armbågen tar han det med jämnmod. Om han tränger sig på och jag återtar min plats fungerar även det utan problem. Men när jag vid ett tillfälle skulle få honom att ge bakdelen (korsa en bakbenet över det andra) och gjorde som jag gjort med Amaretto när han varit ouppmärksam och lät änden på ledrepet landa på Shy Boys länd så blev han jätterädd och vi fick en förtroendekris.

Det har gått en tid sedan den händelsen och den har följt mig i tanken. En teori jag har är att när mina tillsägelser varit förknippade med våra respektive bubblor/livsutymme så har det funnits en medvetenhet hos Shy Boy att han har passerat en gräns. När jag ville att han skulle ge bakdelen fanns det ingen naturlig koppling från hans sida till varför jag skulle ge honom en snärt av ledrepet - en örfil. Han var ouppmärksam men han var inte "i min zon".

Den händelsen har fått mig att studera hur Amaretto reagerar när jag låtit änden av ledrepet toucha honom och även han reagerar, inte med rädsla men med ett missnöje.

Så här står universitetseleven och funderar på om örfilar verkligen fungerar i träningen och uppfostran av hästar. En tanke som i sig inte borde vara så märklig eftersom örfilar inte ingår i uppfostran av mina barn.

"Läraren kan öppna dörrar men du måste själv gå in."
Kinesiskt ordspråk

torsdag 23 februari 2012

Påverkas hästens personlighet, del 3


Denna vecka fortsätter jag mina filosofiska funderingar kring hur våra hästar påverkas av interaktionen med oss tvåbeningar. Hur påverkas våra hästar? Vad är inte önskvärd påverkan? Vad är önskvärt? Vart går gränsen?

Djurens Rätt har en vision om "ett samhälle där hästar inte utnyttjas som sportverktyg i tävlingar. Det ligger inte i hästens natur och intresse att pressas maximalt under en tävling för att människor ska bli underhållna eller tjäna pengar.

Denna vision handlar främst om galopp-och travtävlingar men jag tror att det är viktigt att alla vi som väljer att rider och träna hästar diskuterar påverkan vi har på våra hästar. Vad är OK, vad är inte OK och vad kanske till och med är önskvärt? Var drar vi linjen?

Denna etiska diskussionen ska inte bara handla om tävling eller inte, eller typ av uppstallning osv, den måste också beröra på vilket sätt interaktionen med människor påverkar hästen. Jag tror att hästar har känslor, en själ om du vill, och jag tycker mig se att när vi interagerar med hästen så påverkas hästens självbild. Det finns inga enkla svar i den här diskussionen men det gör den bara desto mer angelägen. Vad kan och bör jag begära av min häst och hur ska jag göra för att förklara för min häst vad det är jag vill?

I mitt jobb som ridinstruktör får jag ibland höra kommentarer som ”min häst tycker inte att det här är roligt”, eller ”jag vill inte bråka med min häst”, eller liknande. Jag håller med i dessa kommentarer. Under vissa förhållanden. När det handlar om att lära hästen hur jag vill att den ska reagerar på grundläggande signaler, tex som att gå framåt när jag ber om det, mjukna i halsen när jag ber om det eller att inte tränga mot mig med någon kroppsdel så är det för mig mindre viktigt om hästen tycker det är roligt eller inte. Jag tycker inte att det är roligt när en häst tränger mot mig. Därför ser jag till att först och främst lära hästen att inte den inte får göra så oavsett om hästen vill lära sig det eller inte. Men jag strävar hela tiden efter att vara så rak och tydlig som jag bara kan i min kommunikation med hästen, så att hästen kan förstå vad det är jag vill. Att vänligt men bestämt insistera på att en häst inte får trängas är inte att bråka med hästen, det är att vara tydlig och rak.

Kanske ligger en del av mitt svaret på frågan vad som är OK just i hur jag ber min häst att göra något. Jag anser att som ryttare är det mitt ansvar att ge min häst allt jag kan för att hjälpa min häst att förstå vad det är jag vill. I korthet innebär detta att jag är mentalt närvarande och fokuserad, att jag väljer rätt hjälpmedel (och avstår från orätta hjälpmedel som inspänningstyglar), samt att jag bryter ner en ny uppgift till små delar som hästen kan förstå.

För mig är säkerheten vid hantering och ridning av hästar också en viktigt faktor. Som det skrevs i en av kommentarerna till mitt första inlägg i denna tråd ”Det är ju i alla fall ett stort djur som gör i princip allt vi ber dom om. Fantastiska är våra hästar!”. Jag håller med, men hästar är hästar och en del av detta är att hästar är flyktdjur och att de reagera 6-7 gånger snabbare än människan. Så när jag igår var ute och red i skogen i sällskap med min mor som är en mycket van ryttare men nu börjar närma sig den respektabla åldern av 75 år och hennes häst tänkte sticka så tvekade jag inte en sekund utan satte stopp för min häst med eftertryck även om hans önskan för tillfället var att sträcka ut i den härliga snön. Står valet mellan att hjälpa min mor att få kontrollen över sin häst, och att vara lätt i hjälperna gentemot min häst så är valet mycket lätt. Jag gör det som krävs för att hjälpa min mor. Du må tro att i den stunden var glad att jag gjort min hemläxa så att både jag och min häst reagerade som jag ville: min häst lyssnade (även om han var helt inställd på att springa, inte stanna), min häst mjuknade i halsen (även om jag fick mer tryck i tygeln än vad jag i normala fall anser är OK), jag vred om ena handen och höjde den (istället för att dra bakåt) och jag höll mig lugn (istället för att bli uppstressad av att någonting kunde ha gått riktigt galet).

Jag tänker inte sluta rida, men kommer fortsätta att fundera över vad jag kan och bör begära av min häst och hur jag kan och bör kommunicera med honom. Jag kommer att fortsätta att söka efter balansen mellan att låta min häst vara just häst men samtidigt vara en säker häst att rida likväl som min partner i sökandet efter den högsta graden av samling. Kommer jag ibland att gå vilse och tappa balansen? Ja det kan jag lova, men min häst kommer förlåta mig för hästar är sannerligen helt fantastiska!

torsdag 16 februari 2012

Att vara en medveten hästägare

Numera finns det en strävan hos många att ha en naturlig hästhållning. Jag skulle vilja påstå att det är en vacker strävan men en omöjlighet. Jag skulle vilja att fler hästägare strävade efter en så medveten hästhållning som möjligt. Och med medveten menar jag att vi faktiskt inser att all hästhållning är en fråga om kompromisser och det vi kompromissar med är hästens behov och våra önskningar.

Något vi aldrig får glömma är att hästen aldrig kompromissar! Hästen lever i konsekvenserna av våra beslut, våra kompromisser. Det gör att det är vi som hästägare som måste skaffa oss tillräckligt med kunskap för att kunna göra så kloka kompromisser som möjligt.

För mig innefattar begreppet hästhållning inte bara hästens uppstallning utan omfattar fodring, hovvård, utrustning, träning (val av tränare, tränings metoder, utbildningsgång) - allt som jag gör som involverar och påverkar hästen helt enkelt.

När jag skaffade häst efter 18 år på ridskola tyckte jag att jag var väl förberedd. Det var en schimär, jag har nu ägt häst i 20 år och jag är långt ifrån klar med min utbildning och med det ständigt beredd att ändra på de kompromisser jag gör.

I början av mitt hästägande var hästarna uppstallade på traditionellt vis, hage på dagen – box på natten. När jag 2003 flyttade till egen gård var det så jag började. Tills en vinterdag 2005 då hästarna tog ner grinden till hagen och gick in i stallet. De såg till att knäcka en stolpe som gjorde att jag inte kunde laga hagen och sen dess har jag lösdrift. Och jag skulle aldrig byta tillbaka till den traditionella varianten!

Lösdrift är inte latmansdrift, det kräver arbete men av ett annat slag. Mitt stall är förvisso isolerat men det finns ingen annan värme än den hästarna genererar, om de står inne någon gång med stängda dörrar. Så på min önskelista finns en skötselplats med lite värme så att hovslagare, veterinär och även jag själv ibland kan få en vettig arbetsmiljö under den kylslagna delen av året.

Mina utfodringsrutiner har också ändrat sig över åren. I början ingick kraftfoder (havre och ibland korn) i foderstaten och 4 högivor per dag. Sen blev det fri och obegränsad tillgång till grovfoder, fast även om jag har en relativt stor hage så är den på långa vägar så stor så att hästarna får tillfälle att vandra de mil/dag de gör i det vilda. Fri tillgång har nu blivit fri tillgång men inte obegränsad tillgång. Jag ger hästarna rikligt med hö i hönät som både förlänger ättiden och håller nere mängden. Perioden med obegränsat fri tillgång blev ett hälsoproblem för hästarna, de blev för feta.

Alla som äger häst har inte hästen hemma utan får finna sig i att följa de regler som finns i det stall de hyr in sig i. Det är inte med automatik dåligt, det ställer bara andra krav på kompromisserna.

Skoning, det finns två historien om varför hästarna skos (precis som det finns två skapelseberättelser i bibeln). En är att hästarnas hovar utsattes för mer slitage när de blev ”fordon i krigsmaskineriet”, en annan är att när de blev fordon i krigsmaskineriet så stallades de upp och blev därmed stående i blöta bäddar för mycket och för länge så att hovarna skadades. Att sko blev ett sätt att hålla maskinparken igång trots ohälsa i hovarna.

De metoder inom barfotaverkningen som jag tror är mest uppmärksammade är vildhästmodellen, Equine podiatry och Strassermetoden. Både bland hovslagare och barfotaverkare finns både bättre och sämre utövare, men också bättre och sämre metoder.

Som hästägare behöver man inte utbilda sig till hovslagare eller barfotaverkare men jag tycker att man har en skyldighet att utbilda sig i hovens mekanik. Om inte annat så för att kunna vara en medveten konsument som kan värna hästens bästa. Vad du än väljer – ha en regelbunden hovvård. Välj en hovslagare/verkare som kommer till dig utifrån de intervall din häst behöver. Genom att vara en kunnig och medveten konsument blir du också en bra kund.

Bett eller bettlöst. Redan tidigt i historien skaffade vi oss kontroll över hästens huvud, vi behövde göra den styr- och reglerbar. Det gäller än idag och oavsett om du väljer att rida med eller utan bett så ska du tänka på att ALDRIG låta din händer gå bakåt. Balansera dig inte i tygeln utan sitt i lodrät sits – då bär du dig själv och hänger inte hästen i munnen. Hästens mun har ingen plats för bettet, den måste lära sig att hantera bettet med tungan och en illa tillpassad betsling kan göra riktigt ont för hästen. Gör detta experiment: Ta en bläckpenna och sätt stiftdelen (stiftet inne i pennan) mot tandköttet ditt. (Motsvarar slemhinnan över hästens laner) Hur känns det? Vilket tryck tål du?

Oavsett om du rider med bett eller bettlöst så är det kvalitén i dina händer som avgör hur väl hästen kommunicerar, skola dina händer – etablera touch. Om hästen känns tung i handen, ligger på och upplevs svårreglerad både i fart och böjning är det du som skapat motståndet! Att i det läget hänga på hjälptyglar eller skarpare bett säger mer om ryttaren (eller tränaren som rekommenderar det) än om hästen om ni frågar mig.

Det går alldeles utmärk att variera mellan att rida med eller utan bett och prova gärna att rida i repgrimma (eller halsrem) någon gång, om inte annat kan det göra dig mer ödmjuk som ryttare inför hästen.

Kom ihåg att hästen har tystnad som sin överlevnadstrategi, den avslöjar inte smärta med minsta ljud. Det gör att vi som hästägare måste vara än mer observanta på hästen så att vi "hör" deras ljudlösa invit till kommunikation.

"Alla vill göra rätt, men få funderar över om deras uppfattning om vad som är rätt verkligen är rätt." FM Alexander

torsdag 9 februari 2012

Påverkas hästens personlighet, del 2


 Hej Lena. Även vi människor påverkas av omgivningen, det gäller förresten alla.-- Jag tycker snarare att det kan kallas utveckling, får bättre självkänsla/självförtroende. Det är väl bra? Eller??”

Det som slår mig vid läsningen är frågan om det är rätt att hålla häst överhuvudtaget. Erbjuder vi en vettig miljö för hästarna med traditionell uppstallning? Klarar vi att behandla hästar som hästar och inte jämföra med mänskliga behov och beteenden? 

Ibland får jag också dom tankarna "Vad gör jag egentligen mot min häst" sjukt egentligen, men tror det är bra att man kan tänka efter. Det är ju i alla fall ett stort djur som gör i princip allt vi ber dom om. Fantastiska är våra hästar!"

Det här är ett utdrag ur de kommentarer jag fått till bloggen för två veckor sedan om “Hästens personlighet, påverkas den av träning?

Först, tack till ni som lämnat kommentarer! Det är så stimulerande att få ta del av de tankar och idéer från er läsare. Tack!

Jag anser att oavsett om jag väljer att hålla min häst traditionellt, på lösdrift, skodd eller barfota etc så måste jag fortfarande fundera på vad jag begär av min häst och hur jag begär det när jag rider och tränar min häst.  

Jag håller helt och hållet med om att förändring kan vara positiv, till exempel när självkänsla och självförtroende utvecklas så att det dagliga livet flyter lugnare och mer harmoniskt. Jag är inte lika säker att detta även gäller för hästar. Jag har ett val, jag har valt att arbeta med hästar, men har hästarna valt att interagera med människan? Jag har också valt att jobba med hästar på ett sådant sätt att jag förändrar, antagligen inte deras personlighet, men väl deras självbild. Det är ju trots allt målet med det jag gör, jag vill ju lära hästen att den kan vara lugn och trygg i sitt vardagliga liv. Dessutom vill jag skapa en kanal för kommunikation med min häst och när jag gör det så utmanar jag min häst att göra något den inte gjort tidigare: interagera och kommunicera med en annan art.

Det finns ett gammalt ordspråk som säger att en häst utan en ryttare är fortfarande en häst, men en ryttare utan en häst är bara en människa, men kanske, kanske kan en häst med en ryttare vara något mer än bara en häst?

onsdag 1 februari 2012

Det hänger på höften 3

Bäckenbotten, eller bäckendiafragman som Theodore Dimon Jr kallar den, är den nedre delen av det utrymme i kroppen som kallas bukhålan. Den "äkta diafragman" delar av bukhålan från bröstkorgen. I bröstkorgen finns hjärta och lungor (vilket jag ska återkomma till i ett inlägg om andning, jag är såååå less på allt snack om att vi andas med magen!), i bukhålan finns de organ som tar hand om allt det vi stoppar i oss, de organ som renar kroppen och hos oss kvinnor, livmodern.

Bäckenbotten består av tre muskler; levator ani, coccygeus muskeln och piriformis.


(Bild från Wikipedia)

För kvinnor är det vanligt att man blir rekommenderad att träna upp musklerna i bäckenbotten för att slippa framtida inkontinensbesvär efter graviditeter och förlossningar. Bäckenbottens muskler är i sig inte rörelsemuskler, icke desto mindre så medför anspänning i dessa muskler att rörligheten i höftleden påverkas.

Engelsmännen har ett underbart uttryck för en tillknäppt människa med hopdragen snörpmun "a thight assed person". Uttrycket äger sin sanning därför att i ett visst skede i vår utveckling ser vi ut som en "mask" med en öppning för intag och en öppning för utsläpp. (Ett embryo under graviditetens 21 dag, från Lennart Nilssons bok Livet)



Det betyder att om vi går och kniper med gluteus och bäckenbottenmuskulaturen så ökar muskelanspänningen uppe vid munnen. Testa själv!

Detta fungerar även i andra riktningen och det kan vara viktigt för kvinnor att veta innan förlossningen. En mun som blir spänd (vilket den lätt blir om man "gör ljud" under förlossningen) leder till att bäckenbottens blir spänd och det i sin tur leder till att barnet får pressa sig fram genom muskler som gör motstånd.

Nu har jag berört en liten del av kroppen, den del där bål och ben möts. Det hade gått att skriva mycket mer om hur detta område i kroppen influerar kroppen både högre upp och längre ner - det är en intrikat väv...

Det jag vill att ni skänker en medveten tanke åt är att det är viktigt att komma ihåg att kroppen är mer än bara dess enskilda delar och att varje kroppsdel/organ arbetar i det utrymme den får/ges av övriga organ och den sinnesstämning vi låter den arbeta i. Stress, ilska, frustration, ångest, oro och trötthet är sinnesstämningar som påverkar funktionaliteten i en negativ riktning. Medan sinnesro, glädje, tillförsikt och trygghet gör det lättare för kroppen att fungera.

"Hemligheten för hälsa för både sinnet och kroppen är att inte sörja för vad som har hänt, oroa sej för framtiden eller att förvänta sig problem, utan att leva i nuet, vis och ärlig." ~~ Buddha

PST!
Här är länkar till Det hänger på höften och Det hänger på höften 2