torsdag 13 januari 2011

Verktygslåda eller verktygslös?

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag skulle återkomma till diskussionen om skillnader och likheter mellan klassisk och akademisk ridning, det tänker jag absolut göra men jag inte haft tid att fundera klart kring allt som skrivits så denna vecka vill skriva om vad klassisk ridning (utan att jämföra med akademisk ridning) betyder för mig.

Klassisk ridning är för mig kort och gott allt det som jag inte fick lära mig på den kommunala svenska ridskolan som barn och ungdom, men som jag önskat att jag fått lära mig redan från början. Den här upplevelsen delar jag med Maria.

Att jag kallar det jag gör för klassisk ridning beror på att mina tränare (Craig Stevens och Philippe Karl kallar det som de gör för klassisk ridning.

Klassisk ridning, i kombination med Natural horsemanship (NH kort och gott. Har faktiskt sina rötter i klassisk ridning från 1700-talet) har gett mig både handfasta verktyg och sätt att tänka för att skola mig själv och min häst både till kropp och sinnet. Att både förbereda mig och min häst för nya uppgifter, men också att hantera hästen, både från marken och när jag rider i situationer som inte är helt optimala. Just det här med verktyg vill jag skriva några rader om.

Jag har gång på gång själv bevittnat och fått berättat för mig, hur personer skolade i vad jag får kalla modern ridning inte har verktyg att hantera vardagliga situationer som lätt uppstå när man har med hästar att göra. Och det här rör sig inte om nybörjare, det handlar om utbildade instruktörer på ridskolor och erfarna hästägare. Det är hästar som kliver på människor, hästar som inte låter sig tränsas utan sätter upp huvudet, hästar som inte kan stå stilla när ryttare ska sitta upp, hästar som stegrar sig vid ridning, hästar som sticker osv.

Det här kan ju hända för alla, det gör det för mig med. Men det som skiljer är att jag har verktyg i min låda för att göra något annat än att rycka hästen i munnen och frustrerat höja rösten och utbrista ”men nu får du ge dig”, ”stå still nu häst j-el” eller något liknande på det temat.

Låt mig också klargöra att jag inte ser detta som hästar med problem, eller hästar med en viss personlighet som ”gör dem sådana”. Det är inte hästarna som är problemet. Det är hur de hanteras som är problemet. Det som saknas är kunskap hos hästhanteraren/ryttaren att 1) hantera hästen så att många av dessa situationer inte behöver uppstå, 2) ha verktyg att ta till ifall en situationer ändå uppstår.

För mig har klassiska ridningen och NH gett mig både fysiska verktyg (gör så här) och mentala verktyg (tänk så här, titta efter det här) för att hantera mig själv och min häst inte bara när solen skiner och allt är frid och fröjd utan även när hästen blir skrämd, spänd, nervös etc. Ett sätt att hantera hästen från marken och vid ridning som inte hjälper mig och min häst att komma helskinnande undan mötet med det eldsprutande-hästätande-jakttornet (verkar vara det min häst ansåg att det nya jakttornet var) är inte klassisk ridning enligt mig. En ridstil som bara funkar inne i ridhuset när ingenting stör, vad har jag för nytta av den?

*********************************************************

Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!

Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!

1 kommentar:

  1. Skulle vilja gå ett steg längre och säga att det inte är bara hästägare som har användning av dessa mentala verktyg!

    Som tur är finns det företagare som också har tänkt på det och skapat ledarskapsutbildningar med hjälp av hästar. GENIALISKT!

    Se denna artikel: http://www.horsepowersweden.se.24-7webhosting.com/images/ridsportdec2009.pdf

    Och deras hemsida: http://www.hpnl.se/

    SvaraRadera