Inlägg
Den här inlägget tänker jag ägna åt reflektion över året som gått och helt skamlöst och osvenskt ta upp det som för mig varit årets höjdpunkter i mitt arbete.
Men först ett stort tack från både mig och Maria till alla er läsare! Bloggen har haft över 500 läsare denna vecka. Helt otroligt roligt! – Tack!
Veckan före jul var det hög aktivitet med många kommentarer kring ett äldre inlägg om klassisk jämfört med akademisk ridning. Intressanta diskussioner som jag tycker är värda ett eget inlägg, men det får bli nästa år. Tills dess, läs gärna kommentarerna och fundera själv på vad klassisk ridning står för enligt dig.
Som start på nya året bjuder jag in till en inspirerande demo söndag 9/1 där jag visar mitt dagliga arbete med min häst Hagens Yeats.
Året som gick: 2010
Stommen i min verksamhet har varit och är privatlektioner i Stor-Stockholmsomådet från Östervåla i norr till Nykvarn i söder. Med jämna mellanrum har jag rest till Kalix och Piteå. Ser ut att bli ännu fler resor under 2011 vilket jag ser fram mot.
Privatlektionerna handlar om allt från markhantering och säker vardagshantering (Natural Horsemanship) till Klassisk ridning (kommunikation med fina hjälper för allt mellan grundutbildning av hästen till piaff och galoppombyten).
På Upprätta Ridcenter ger jag även sitsträningslektioner på mina skolhästar Hagens Yeats och Pargon OX.
Lasträningen av Yeats har också fortskridit som planerat och får nu anses vara avklarad då jag nu kan lasta själv genom att skicka in Yeats. Inte illa för en häst som från början inte ville gå i närheten av transporten pga rädsla!
Jag och Maria har tagit fram ett kurskoncept som vi kallar för Plockepinn-Helg. Tanken är att det ska vara lätt för dig som vill arrangera kurs att göra just detta. De som deltar väljer själva om de vill ta en ridlektion, en Alexandertekniklektion eller kombinera flera av varje under helgen. Vi har genomfört ett antal Plockepinn-Helger dels på Upprätta och dels i Piteå med mycket lyckat resultat. Är du intresserad av att arrangera en kurs hör av dig så berättar jag mer! Exempel på inbjudan hittar du här >>
Jag har fortsatt min egen utbildning och har genomfört tredje året på Philippe Karls utbildning School of Légèreté (lätthetens skola).
Har även fortsatt att tränat för Craig Stevens både i ridning och arbete från marken.
I augusti presenterade jag preliminära resultat från min snart färdigskrivna C/D-uppsats vid den internationella forskarkonferensen ISES i Uppsala. Pirrigt och nervöst men oj så roligt med all positiv feed-back jag fått! Mitt bidrag heter "Learning to ride a horse - a study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries" Du hittar de på här på sid 36 >>. En artikel på Hippson blev det också.
I augsuti var både jag och Maria på plats på Noliamässan I Piteå. Studiefrämjandet bjöd in oss att medverkade med demonstrationer. Jag fick assistans av Marias angloarab Setif och visade säker vardagshantering (Six Keys to Harmony) och arbete vid hand.
I september assisterade jag Ed Dabney när han gav kurs på K1 i Stockholm. Förutom att hjälpa till med att lära ut Six Keys to Harmony, bidrog jag speciellt med instruktioner för optimal sits och balans på hästryggen. Mina favoriter bland hästarna var pukhästarna. Otroligt coola och trevliga!
Tack alla ryttare och hästar för 2010, jag ser fram mot ett spännande och händelserikt 2011!
**********************************************
Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!
Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!
torsdag 30 december 2010
Inspirerande demo 9/1, Vallentuna
Söndage den 9/1 blir det en inspirerande demonstration av mitt arbete med min häst Hagens Yeats. Jag planerar att visa hur arbete från marken (Six Keys to Harmony och flexions) lägger grunden för kommunikation (åttvolt på en tygel) och lösgörande och samlande arbete vid ridning (mer flexions, övergångar, sidvärtsrörelser, ryggning och kort skritt) på kandar.
Tid 9-11, ca en timmes demonstration, sedan fika och pratstund.
Plats: Upprätta Ridcenter, Vallentuna
Pris: 170 kr / person. Fika ingår!
Anmälan: till info@ekipage-1.se senast tisdag 4/1
Vägbeskrivning till Upprätta >>
Tid 9-11, ca en timmes demonstration, sedan fika och pratstund.
Plats: Upprätta Ridcenter, Vallentuna
Pris: 170 kr / person. Fika ingår!
Anmälan: till info@ekipage-1.se senast tisdag 4/1
Vägbeskrivning till Upprätta >>
onsdag 22 december 2010
självbärighet och eget ansvar II
Hos både människa och häst föds vi med en inbyggd förmåga till självbärighet. Fölet hittar sin självbärighet inom en timme efter födseln, då kan det följa stoet och flocken i alla gångarter. Hos oss människor tar det 10-15 månader att komma upp på fötter och därmed uppnå självbärighet.
När barnet börjar skolan och när hästen ska ridas in kommer förusättningarna för den naturliga självbärigheten att förändras. Småbarnsårens fria lekar byts ut till mer stillasittande och hästen ska lära sig hantera både utrustning, ryttarens vikt och signaler.
Hos min 9 åring har skolan inneburit att han lätt hamnar med ryggen i den karakterisktiska c-kurvan när han blir sittande länge, något som varken händer min 6 eller 2 åring.
Det fina är att 9 åringen bara behöver påminnas hur han ska bära huvudet med en smekning på ryggen så bär han sig själv. När c-kurvan blivit mer av en permanentad gamnacke blir vägen till självbärighet en fråga om återinlärning och det tar tid.
För den ridna hästen påverkas graden av självbärighet hur väl inridningen och utbildningen utförts och det är nu jag vill berätta om Lenas Yeats. Han var 11 år och ridskoleponny när Lena köpte honom.
Jag minns en filmsekvens från en provritt där Yeats travade på med helt stum rygg, ben som pellade på under honom och med halsen stelt hållen rakt ut från kroppen. Han bar sig själv via de ytliga musklerna och han var hållen i hela kroppen. Kvalitén på hans självbärighet var låg, precis som i den mänskliga c-kurvan.
Nu, tre år senare, har Yeats kommit till den punkt då hans posturala muskler bär honom och de ytliga är fria för rörelse. Han bär sig utan att hänga i bettet (om ryttaren själv bär sig utan att hänga honom i bettet vill säga!). Han närmar sig piaffen, den rörelse, som väl utförd, visar just på hästens förmåga att bära sig med en sådan styrka och kvalité att han snart kan låta frambenen lätta från marken i levad.
Självbärighet är något som utbildas fram, hos både häst och människa, för att individen ska kunna möta de krav som uppgifterna för med sig. Hos oss utvecklas självbärigheten via en bra kroppsuppfattning och en förmåga att läsa in vad som sker i våra kroppar när vi gör det vi gör.
Hos hästen är det ryttarens ansvar att träna hästen systematiskt, både för att ge den möjlighet att lära sig signalsystemet och för att låta dess kropp gradvis stärka sig för att klara uppgifterna ryttaren vill ge den.
Många som köper unghäst saknar systematik i träningen av hästen och rider sina unga hästar som om de vore självbärande redan. Många etablerade ryttare har kanhända en systematik i träningen men tyvärr en kontakt med hästens mun som börjar på 1000g istället för 300g...och då blir den ömsesidiga självbärigheten blott och bart ett ömsesidigt häng.
Nu i jule- och nyårstider önskar jag er alla att ni får möjlighet att arbeta för att bli ett ekipage som består av två individer som rör sig tillsammans utan att hänga på varandra, då var och en har utvecklat sin egna självbärighet.
Goa och glada helger önskas er alla!
När barnet börjar skolan och när hästen ska ridas in kommer förusättningarna för den naturliga självbärigheten att förändras. Småbarnsårens fria lekar byts ut till mer stillasittande och hästen ska lära sig hantera både utrustning, ryttarens vikt och signaler.
Hos min 9 åring har skolan inneburit att han lätt hamnar med ryggen i den karakterisktiska c-kurvan när han blir sittande länge, något som varken händer min 6 eller 2 åring.
Det fina är att 9 åringen bara behöver påminnas hur han ska bära huvudet med en smekning på ryggen så bär han sig själv. När c-kurvan blivit mer av en permanentad gamnacke blir vägen till självbärighet en fråga om återinlärning och det tar tid.
För den ridna hästen påverkas graden av självbärighet hur väl inridningen och utbildningen utförts och det är nu jag vill berätta om Lenas Yeats. Han var 11 år och ridskoleponny när Lena köpte honom.
Jag minns en filmsekvens från en provritt där Yeats travade på med helt stum rygg, ben som pellade på under honom och med halsen stelt hållen rakt ut från kroppen. Han bar sig själv via de ytliga musklerna och han var hållen i hela kroppen. Kvalitén på hans självbärighet var låg, precis som i den mänskliga c-kurvan.
Nu, tre år senare, har Yeats kommit till den punkt då hans posturala muskler bär honom och de ytliga är fria för rörelse. Han bär sig utan att hänga i bettet (om ryttaren själv bär sig utan att hänga honom i bettet vill säga!). Han närmar sig piaffen, den rörelse, som väl utförd, visar just på hästens förmåga att bära sig med en sådan styrka och kvalité att han snart kan låta frambenen lätta från marken i levad.
Självbärighet är något som utbildas fram, hos både häst och människa, för att individen ska kunna möta de krav som uppgifterna för med sig. Hos oss utvecklas självbärigheten via en bra kroppsuppfattning och en förmåga att läsa in vad som sker i våra kroppar när vi gör det vi gör.
Hos hästen är det ryttarens ansvar att träna hästen systematiskt, både för att ge den möjlighet att lära sig signalsystemet och för att låta dess kropp gradvis stärka sig för att klara uppgifterna ryttaren vill ge den.
Många som köper unghäst saknar systematik i träningen av hästen och rider sina unga hästar som om de vore självbärande redan. Många etablerade ryttare har kanhända en systematik i träningen men tyvärr en kontakt med hästens mun som börjar på 1000g istället för 300g...och då blir den ömsesidiga självbärigheten blott och bart ett ömsesidigt häng.
Nu i jule- och nyårstider önskar jag er alla att ni får möjlighet att arbeta för att bli ett ekipage som består av två individer som rör sig tillsammans utan att hänga på varandra, då var och en har utvecklat sin egna självbärighet.
Goa och glada helger önskas er alla!
onsdag 15 december 2010
Självbärig och eget ansvar
Självbärig är något som är bra om hästen är. Men vad innebär det? Så här skriver Wilhem Müseler i sin bok ”Ridlära” från 1956:
“Självbärande är på ryttarspråket hästen, när han till synes självständigt kvarblir i den av ryttaren föreskrivna formen. Inte heller detta uttryck betecknar på något sätt en viss kvalitet eller yttre form i fråga om hållningen. Den uppmärksamma hästen når vid fortgående dressyr mycket snart fram till att bli självbärande, desto fortare, ju finare ryttarens hjälper är och med ju finare tygelverkan han reder sig. Den mest påtagliga motsatsen till den självbärande hästen är de häst som hänger på handen.”
En häst som hänger i handen är alltså inte självbärig. Logiskt, den hästen bär ju inte själv upp sitt huvud! Som ryttare bör du alltså inte ha mer än tygelns vikt i handen, för annars bär inte hästen sitt eget huvud.
Modern forskning
Men ”självbärig” kan handla om mer än bara hästens form. Mc Greevy och McLean, två forskare specialiserade på hästar och hästars välfärd, menar att självbärighet också innebär att hästen på egen hand fortsätter med det beteende du bett om. Detta gäller signaler från både handen och skänkeln. Har du bett hästen gå framåt med hjälp av skänkel eller hand, så ska den signalen upphöra så fort hästen börjar gå framåt, och hästen ska lämnas ifred så länge hästen fortsätter att gå framåt. Det samma gäller om hästen ska trava, galoppera, rygga, göra en öppna, sluta, följa ett voltspår, stå stilla, göra piaff osv.
De la Guérinière
De la Guérinière (1731) kallade detta på franska för ”descente de main” och ”descente de jambs”. ”Descente de main” är när ryttaren sänker handen och öppnar fingrarna så att kontakten i tygeln lättar. Hästens jobb är att fortsätta med vad det nu var som hästen blev ombedd att göra. ”Descente de jambs” är när ryttaren slappnar av i sina ben och låter dem hänga som våta handdukar utmed hästens sidor samtidigt som hästen fortsätter med vad det nu var hästen var ombedd att göra.
Ehrengranat
Ehrengranat (1836) skriver om tre grader av eftergift. Den första granden ger frihet åt hästens huvud, den andra även åt hästens hals och den tredje ger frihet för stegen att förlängas. Den första graden innebär alltså att kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun lättar men inget annat händer. Ehrengranat fortsätter ”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.”
För mig handlar självbärighet om att ge hästen eget ansvar för att bibehålla fart, riktning och kroppshållning. Jag ska inte behöva hålla ihop och understödja i förebyggande syfte. OM och när hästen upphör med vad det nu är jag bett om, då och först då, ska jag påminna om vad vi höll på med.
***********************************************************
Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!
Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!
***********************************************************
“Självbärande är på ryttarspråket hästen, när han till synes självständigt kvarblir i den av ryttaren föreskrivna formen. Inte heller detta uttryck betecknar på något sätt en viss kvalitet eller yttre form i fråga om hållningen. Den uppmärksamma hästen når vid fortgående dressyr mycket snart fram till att bli självbärande, desto fortare, ju finare ryttarens hjälper är och med ju finare tygelverkan han reder sig. Den mest påtagliga motsatsen till den självbärande hästen är de häst som hänger på handen.”
En häst som hänger i handen är alltså inte självbärig. Logiskt, den hästen bär ju inte själv upp sitt huvud! Som ryttare bör du alltså inte ha mer än tygelns vikt i handen, för annars bär inte hästen sitt eget huvud.
Modern forskning
Men ”självbärig” kan handla om mer än bara hästens form. Mc Greevy och McLean, två forskare specialiserade på hästar och hästars välfärd, menar att självbärighet också innebär att hästen på egen hand fortsätter med det beteende du bett om. Detta gäller signaler från både handen och skänkeln. Har du bett hästen gå framåt med hjälp av skänkel eller hand, så ska den signalen upphöra så fort hästen börjar gå framåt, och hästen ska lämnas ifred så länge hästen fortsätter att gå framåt. Det samma gäller om hästen ska trava, galoppera, rygga, göra en öppna, sluta, följa ett voltspår, stå stilla, göra piaff osv.
De la Guérinière
De la Guérinière (1731) kallade detta på franska för ”descente de main” och ”descente de jambs”. ”Descente de main” är när ryttaren sänker handen och öppnar fingrarna så att kontakten i tygeln lättar. Hästens jobb är att fortsätta med vad det nu var som hästen blev ombedd att göra. ”Descente de jambs” är när ryttaren slappnar av i sina ben och låter dem hänga som våta handdukar utmed hästens sidor samtidigt som hästen fortsätter med vad det nu var hästen var ombedd att göra.
Ehrengranat
Ehrengranat (1836) skriver om tre grader av eftergift. Den första granden ger frihet åt hästens huvud, den andra även åt hästens hals och den tredje ger frihet för stegen att förlängas. Den första graden innebär alltså att kontakten mellan ryttarens hand och hästens mun lättar men inget annat händer. Ehrengranat fortsätter ”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.”
För mig handlar självbärighet om att ge hästen eget ansvar för att bibehålla fart, riktning och kroppshållning. Jag ska inte behöva hålla ihop och understödja i förebyggande syfte. OM och när hästen upphör med vad det nu är jag bett om, då och först då, ska jag påminna om vad vi höll på med.
***********************************************************
Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!
Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!
***********************************************************
onsdag 8 december 2010
Skalfel
Nu finns det ännu en manick som mäter trycket i tygeln. EC Hands kallas den lite fyndigt. Den fungerar som en fiskevåg men skalan utgörs av två färgfält, ett grönt för ok och ett rött som larmar att trycket blivit för högt.
Tanken bakom EC Hands tycker jag är bra. Trycket kan som bekant variera under ett ridpass och med denna kan man "se variationen". Med de tryckprovare av plast som jag nämnt tidigare vet man bara när gränsen är nådd och passerad men får ingen indikation på om man håller sig för nära gränsen hela tiden.
Fast även om jag gillar tanken så kan jag inte hålla tillbaka sucken - vad har de använt för skala!? Jag fick ta i rejält för att ens komma upp till det gröna fältet, skulle gissa att det rörde sig om minst 1,5 kg. För att sen dra mig upp till det röda fältet fick jag ta i av attan. Tygelprovarna i plast har som lägsta vikt 2 kg, så mina upplevda 1,5 kan mycket väl vara 2. Tillverkare sneglar ofta på varandra för att se var de ska lägga ribban.
Under ISES-konferensen redovisades ett forskningsprojekt kring hästars tillvänjning av tryck i tygeln. Studien visade att hästarna inte vande sig vid trycket utan försökte att undvika det. Det maxtryck de satte i tyglarna en gång (och aldrig mer) var 1 kg, sen "nöjde" de sig med ca 600 g.
Mina tyglar inkl ett 12,5 cm bridongbett väger 394 g. Med den vikten i hästens mun kan jag själv lägga till 200 g och därmed landa på ett tryck som en häst kan tänkas acceptera.
Det finns forskning i USA som visar på bett skadar hästarnas munnar. Skalan sträcker sig från mikrofrakturer på lanerna till fullt synliga tandskador.
Själv har jag inte tagit ställning mot bett. Men det jag absolut reagerar på är hur bettet används och vad som anses acceptabelt i dagens ridning att ryttare gör med tyglar och bett.
Därför önskar jag och hoppas att tillverkarna av tryckmätarna vågar justera sina skalor så att de börjar på gram och inte kilogram. Och att ryttare vågar släppa taget om tyglarna under sina ridpass. Det handlar inte om att tyglarna ska glappa utan att anspänningen i muskelkedjan som tillhör armarna ska minska. Om en övning gått bra, gör den igen med hälften så mycket kraft. Det minskar din muskulära anspänning och ökar din följsamhet.
Citerar Nuno Oliveira "...försök slappna av i era händer och ha en lättare kontakt. Jag har hållit lektioner i fyrtio år och detta är vad jag aldrig upphör att repetera för elever runt om i världen som talar med mig om sina svårigheter."
Kontrollen finns inte i kraften utan i lättheten! Den insikten skulle absolut uppskattas av ett stort antal hästar.
Tanken bakom EC Hands tycker jag är bra. Trycket kan som bekant variera under ett ridpass och med denna kan man "se variationen". Med de tryckprovare av plast som jag nämnt tidigare vet man bara när gränsen är nådd och passerad men får ingen indikation på om man håller sig för nära gränsen hela tiden.
Fast även om jag gillar tanken så kan jag inte hålla tillbaka sucken - vad har de använt för skala!? Jag fick ta i rejält för att ens komma upp till det gröna fältet, skulle gissa att det rörde sig om minst 1,5 kg. För att sen dra mig upp till det röda fältet fick jag ta i av attan. Tygelprovarna i plast har som lägsta vikt 2 kg, så mina upplevda 1,5 kan mycket väl vara 2. Tillverkare sneglar ofta på varandra för att se var de ska lägga ribban.
Under ISES-konferensen redovisades ett forskningsprojekt kring hästars tillvänjning av tryck i tygeln. Studien visade att hästarna inte vande sig vid trycket utan försökte att undvika det. Det maxtryck de satte i tyglarna en gång (och aldrig mer) var 1 kg, sen "nöjde" de sig med ca 600 g.
Mina tyglar inkl ett 12,5 cm bridongbett väger 394 g. Med den vikten i hästens mun kan jag själv lägga till 200 g och därmed landa på ett tryck som en häst kan tänkas acceptera.
Det finns forskning i USA som visar på bett skadar hästarnas munnar. Skalan sträcker sig från mikrofrakturer på lanerna till fullt synliga tandskador.
Själv har jag inte tagit ställning mot bett. Men det jag absolut reagerar på är hur bettet används och vad som anses acceptabelt i dagens ridning att ryttare gör med tyglar och bett.
Därför önskar jag och hoppas att tillverkarna av tryckmätarna vågar justera sina skalor så att de börjar på gram och inte kilogram. Och att ryttare vågar släppa taget om tyglarna under sina ridpass. Det handlar inte om att tyglarna ska glappa utan att anspänningen i muskelkedjan som tillhör armarna ska minska. Om en övning gått bra, gör den igen med hälften så mycket kraft. Det minskar din muskulära anspänning och ökar din följsamhet.
Citerar Nuno Oliveira "...försök slappna av i era händer och ha en lättare kontakt. Jag har hållit lektioner i fyrtio år och detta är vad jag aldrig upphör att repetera för elever runt om i världen som talar med mig om sina svårigheter."
Kontrollen finns inte i kraften utan i lättheten! Den insikten skulle absolut uppskattas av ett stort antal hästar.
onsdag 1 december 2010
Bokrecension: ”Klassiska principer i konsten att dressera hästar”
Plötsligt så händer det... Det finns nu en svensk översättning av Nuno Oliveiras ”Klassiska principer i konsten att dressera hästar”. Det som gör publiceringen av denna bok extra rolig är inte bara att Nuno Oliveira var en av vår tids stora ryttmästare inom klassisk ridning. Det är inte heller att detta är den första boken av Nuno Oliveira som översatts till svenska, utan att den här boken inte längre går att få tag på i sin engelska översättning- förutom på antikvariat om man har mycket stor tur. Men nu finns den alltså på svenska!
Om Nuno Oliveira
Nuno Oliveira (1925-1989) var född i Portugal och utbildades i sin ungdom av Joaquim Goncalvez de Miranda som var beridare vid Portugals kungahus. Nuno Oliveira hämtade sina principer bl.a. från tidigare ryttmästare som Francois Robichon de la Guérinière (1688-1751) och Francois Baucher (1796-1873 ). Totalt har Nuno Oliveira skrivit sex böcker.
Här kan du se ett filmklipp på Youtube där Nuno Oliveira rider.
Citat
Nuno Oliveiras kanske mest kända citat är “Ask for much, be content with little and reward often” ("The truth in the teaching of Nuno Oliveira" av Eleanor Russell, 2001, sid 6) eller i den svenska boken “begära ofta, nöja sig varje gång med lite och berömma omedelbart” (sid 38).
Om boken
Boken är lättläst med 15 stycken korta men innehållsrika kapitel. Totalt har boken 70 sidor inklusive fotografier och skisser över ridövningar. Boken går att beställa från direkt från översättaren Bo Dufwa, bo.dufwa@byanet.se, och kostar 204 kr inkl porto. Kort och gott den perfekta julklappen!
Om innehållet
Boken är först och främst som titel antyder en bok om hästträning. Här beskrivs hur hästens systematiskt bör skolas. Från öppna och sluta via bl.a. halt och ryggning, galoppfattning och galoppombyten till piruett, piaff och passage.
Boken innehåller också ett kort inledande kapitel om olika skolor i modern tid samt ridkonstens historia. I slutet av boken finns ett mycket detaljerat kapitel om arbete vid hand. Lätthet i skänkel och eftergift med skänkel och hand har fått egna kapitel, att just lätthet och eftergift är centrala i den klassiska ridningen framgår i Nuno Oliveiras egna ord om boken:
“Genom de föregående sidorna har jag inte velat föreskriva en metod eller att övertyga om att det bara finns ett lämpligt sätt att dressera en häst. Men många år av praktik och eftertanke har gjort mig säker på att endast den väg som leder ryttaren att inte hela tiden använda kraft ger hästar som ser ett nöje i att arbeta och samtidigt vara lydiga.” (sid 57)
Jag kan bara hålla med!
*******************************************************
Intresserad av att förbättra din sits, balans och koordination? Klicka här!
Intresserad av ridlektioner i klassisk ridning? Klicka här!
onsdag 24 november 2010
Finn flest fel?
I månadens Hästmagazinet finns det en artikel som handlar om sitsen och om att sitta rätt. Den artikeln illustrerar både med text och bild hur fel det kan bli när man är ute efter det rätta.
På första bilden rider en ung man med blicken i backen, armbågarna långt ut från kroppen, omkullagda händer och med en kollapsad höger sida (rider hästen i volt höger varv). Hästen har tredje nackkotan som högsta punkt och jag tycker mig ana motstånd i käken, fast det syns inte tydligt måste jag betona. Det finns även en bild som med stora bokstäver illustrerar RÄTT lodrät sits där lodlinjen passerar kind-höft-häl och armarna bärs uträtade med armbågarna framför livet (det syns även på andra bilder).
I texten står att läsa "--- Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje (sic!)" och längre ner står det "Överarmarna ska hänga ledigt efter sidorna med armbågarna nära livet utan att klämma. Händerna hållas med tummarna som högsta punkt." Och om ryttarens huvut står det som följer "Huvudet och halsen skall bäras fritt och naturligt, med blicken i rörelseriktningen."
Alla ord känner vi igen och faktum är att jag känner igen det som visas på bilderna, för så här ser den moderna ryttaren ut till häst! Ryggraden kröker sig antingen framåt eller bakåt. Det är sällsynt att se en ryttare med en lodlinje som verkligen går genom alla de punkter den ska gå igenom!
Att författaren är fast i det rådande tanke kollektivet går att läsa sig till i följande citat "All ridning ska gå från hästens bakdel, via hästens mun till ryttarens hand." Senare kommer detta "En ryttare ska framför allt rida med känsla och använda sig av de naturliga vikthjälperna. Andra hjälper som tyglar och skänklar ska vara exakt vad de heter: hjälper."
Det pratas om ryttarens inverkan med ryggen och den jämförs med att ta fart i gungan. Det är helt korrekt som det står att vi genom att spänna nedre delan av ryggraden (korsryggen) kan påverka bäckenets position. MEN att blanda ihop den muskelanspänningen som ska kännas av hästen men svårligen anas av åskådaren med något så grovt som att gunga är galet.
Gunga i din fantasi, luta dig bakåt och ge gungan fart nu. Var håller du i dig?
I kättingen som fäster gungan i gungställningen, eller hur? Om du du gör likadant till häst så kommer du att vara tvungen att balansera dig i tyglarna eller med andra ord i hästens mun.
Av de tre bilderna som illusterar ryggverkan skulle jag vilja påstå att den som illusterar normal ryggverkan visar en ryttare med en överkropp som är bakom lodlinjen och att det redan här finns ett häng i hästens mun. Bilden på svankryggen är helt korrekt och om man tittar på den och på den som ska visa på rätt lodrät sits så är svanken med även där.
Bilden på en ryttaren som rider framåt var den som fick mig att brista ut i skratt. Jag har ringat in 8 avvikelser från det önskvärda och vanligen brukar finn fel-bilder nöja sig med 5...
I de blindas rike är den enögde kung lyder ordspråket. I de blindas rike kan den enögde låta orden tala om det "rätta", låta bilderna visa hur det verkligen ser ut - och det får passera den skumögda korrekturen just för att det låter som det ska och ser ut som det i själva verket gör och då är allt ok, eller??!
På första bilden rider en ung man med blicken i backen, armbågarna långt ut från kroppen, omkullagda händer och med en kollapsad höger sida (rider hästen i volt höger varv). Hästen har tredje nackkotan som högsta punkt och jag tycker mig ana motstånd i käken, fast det syns inte tydligt måste jag betona. Det finns även en bild som med stora bokstäver illustrerar RÄTT lodrät sits där lodlinjen passerar kind-höft-häl och armarna bärs uträtade med armbågarna framför livet (det syns även på andra bilder).
I texten står att läsa "--- Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje (sic!)" och längre ner står det "Överarmarna ska hänga ledigt efter sidorna med armbågarna nära livet utan att klämma. Händerna hållas med tummarna som högsta punkt." Och om ryttarens huvut står det som följer "Huvudet och halsen skall bäras fritt och naturligt, med blicken i rörelseriktningen."
Alla ord känner vi igen och faktum är att jag känner igen det som visas på bilderna, för så här ser den moderna ryttaren ut till häst! Ryggraden kröker sig antingen framåt eller bakåt. Det är sällsynt att se en ryttare med en lodlinje som verkligen går genom alla de punkter den ska gå igenom!
Att författaren är fast i det rådande tanke kollektivet går att läsa sig till i följande citat "All ridning ska gå från hästens bakdel, via hästens mun till ryttarens hand." Senare kommer detta "En ryttare ska framför allt rida med känsla och använda sig av de naturliga vikthjälperna. Andra hjälper som tyglar och skänklar ska vara exakt vad de heter: hjälper."
Det pratas om ryttarens inverkan med ryggen och den jämförs med att ta fart i gungan. Det är helt korrekt som det står att vi genom att spänna nedre delan av ryggraden (korsryggen) kan påverka bäckenets position. MEN att blanda ihop den muskelanspänningen som ska kännas av hästen men svårligen anas av åskådaren med något så grovt som att gunga är galet.
Gunga i din fantasi, luta dig bakåt och ge gungan fart nu. Var håller du i dig?
I kättingen som fäster gungan i gungställningen, eller hur? Om du du gör likadant till häst så kommer du att vara tvungen att balansera dig i tyglarna eller med andra ord i hästens mun.
Av de tre bilderna som illusterar ryggverkan skulle jag vilja påstå att den som illusterar normal ryggverkan visar en ryttare med en överkropp som är bakom lodlinjen och att det redan här finns ett häng i hästens mun. Bilden på svankryggen är helt korrekt och om man tittar på den och på den som ska visa på rätt lodrät sits så är svanken med även där.
Bilden på en ryttaren som rider framåt var den som fick mig att brista ut i skratt. Jag har ringat in 8 avvikelser från det önskvärda och vanligen brukar finn fel-bilder nöja sig med 5...
I de blindas rike är den enögde kung lyder ordspråket. I de blindas rike kan den enögde låta orden tala om det "rätta", låta bilderna visa hur det verkligen ser ut - och det får passera den skumögda korrekturen just för att det låter som det ska och ser ut som det i själva verket gör och då är allt ok, eller??!
torsdag 18 november 2010
Forskning: jämförelse av träningsmetoder
Det här är en studie som jag finner mycket intressant. Här har forskare jämfört två olika metoder för att rida in 28 unghästar. Medan inridningen pågick höll man bl.a. koll på hästarnas stressnivåer och efter 5 veckor fick alla hästarna visa upp sina inlärda färdigheter i ett enkelt dressyrprogram.
Forskarna drog slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation vid det avslutande dressyrprogrammet trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.
De två metoder som användes vid inridningen var dels konventionell metod och dels vad man här kallar ”sympatiskt horsemanship”. Den konventionella metoden var baserad på Steinbrechts system. Vilket innebar att hästarna tränades enligt ett i förväg fastställt program som inkl longering först utan och sedan med träns och sadel första veckan. Andra veckan påbörjades själva ridningen först vid longering och sedan fri ridning. I slutet av vecka två reds hästarna i skritt och trav. Efter detta var fokus på hästens form och rytm.
”Sympatiskt horsemanship” innebar att varje signal lärdes in separat för att sedan introduceras i sin helhelt. Hästarnas träningsschema var individuellt och anpassades efter varje häst. Hästarna tränades i markhantering, att ge för tryck och vandes vid skrämmande föremål och händelser. Hästarna vandes först vid ryttare och sedan vid barbackasadel och läderbett.
Resultatet visar bl.a. att hästarna som tränades enligt ”sympatiskt horsemanship” visade lägre stressnivåer under själva träningsperioden. Det här innebar bl.a. att dessa hästar jämfört med de konventionellt tränade i större grad uppvisade en mer avspänd kroppshållning med lägre huvudposition, och lägre hjärtfrekvens.
Det som jag tycker är mycket intressant är att vid det avslutande dressyrtestet efter 5 veckors träning visade de två grupperna ingen skillnad i den ”tekniska” prestation. Hästarna reds i ett enkelt program i skritt, trav och galopp. Det förekom inte heller någon skillnad i hur hästarna uppförde sig. Men hästarna tränade enligt en konventionella metoden hade högre hjärtfrekvens.
Forskarna drar slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.
Jag drar slutsatsen att hästar är otroligt tåliga djur som gör sitt bästa under även inte helt optimala förutsättningar. Därför kan det officiella träningssystemet av hästar se ut som det gör.
Källa
”A comparison of sympathetic and conventional training methods on responses to initial horse training” av Visser, K; VanDierendonck, M; Ellis, A; Rijksen, C. & Van Reenen, C. Publicerad 2009 i “The Veterinary Journal”.
Forskarna drog slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation vid det avslutande dressyrprogrammet trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.
De två metoder som användes vid inridningen var dels konventionell metod och dels vad man här kallar ”sympatiskt horsemanship”. Den konventionella metoden var baserad på Steinbrechts system. Vilket innebar att hästarna tränades enligt ett i förväg fastställt program som inkl longering först utan och sedan med träns och sadel första veckan. Andra veckan påbörjades själva ridningen först vid longering och sedan fri ridning. I slutet av vecka två reds hästarna i skritt och trav. Efter detta var fokus på hästens form och rytm.
”Sympatiskt horsemanship” innebar att varje signal lärdes in separat för att sedan introduceras i sin helhelt. Hästarnas träningsschema var individuellt och anpassades efter varje häst. Hästarna tränades i markhantering, att ge för tryck och vandes vid skrämmande föremål och händelser. Hästarna vandes först vid ryttare och sedan vid barbackasadel och läderbett.
Resultatet visar bl.a. att hästarna som tränades enligt ”sympatiskt horsemanship” visade lägre stressnivåer under själva träningsperioden. Det här innebar bl.a. att dessa hästar jämfört med de konventionellt tränade i större grad uppvisade en mer avspänd kroppshållning med lägre huvudposition, och lägre hjärtfrekvens.
Det som jag tycker är mycket intressant är att vid det avslutande dressyrtestet efter 5 veckors träning visade de två grupperna ingen skillnad i den ”tekniska” prestation. Hästarna reds i ett enkelt program i skritt, trav och galopp. Det förekom inte heller någon skillnad i hur hästarna uppförde sig. Men hästarna tränade enligt en konventionella metoden hade högre hjärtfrekvens.
Forskarna drar slutsatsen att hästarna upplever metoderna olika men att den tekniska prestation trots detta inte påverkas. Alltså kan man använda en metod som hästen upplever som mindre stressande under träningsperioden men ändå uppnå samma resultat.
Jag drar slutsatsen att hästar är otroligt tåliga djur som gör sitt bästa under även inte helt optimala förutsättningar. Därför kan det officiella träningssystemet av hästar se ut som det gör.
Källa
”A comparison of sympathetic and conventional training methods on responses to initial horse training” av Visser, K; VanDierendonck, M; Ellis, A; Rijksen, C. & Van Reenen, C. Publicerad 2009 i “The Veterinary Journal”.
onsdag 10 november 2010
Snabbaste vägen till ja går via nej.
Om jag jämför AT med att lära sig spela gitarr så går det fort att lära sig några vanliga ackord och sen kan man glatt kompspela på någon fest eller vid någon brasa på strandkanten. Vill man fördjupa sig finns det hur mycket som helst att lära sig och helt plötsligt har gitarrspelet blivit ett sätt att leva.
Så är det också med AT. Det finns en grundläggande nivå som i mångt och mycket handlar om det vardagliga och kroppsliga. Hur du sitter, står och går, en teknik för en bättre hållning. Eftersom vi sitter, står och går en stor del under en vanlig dag gör den kunskapen stor nytta för vardagshälsan och välmåendet precis som partyspelet på gitarren.
Väljer du att gå vidare med AT kan du utforska vad som egentligen krävs för att röra sig, vilka muskler är egentligen involverade och hur mycket måste de jobba egentligen. Sen finns det en lika intressant del om hur olika stimuli (sinnesintryck) påverkar kroppen rent fysiskt utan att det syns utåt. Vad gör stress med anspänningen i kroppen? Nervositet? Rädsla? Åsynen av en som du tycker om eller avskyr?
AT hjälper dig att upptäcka hur din kropp reagerar på olika stimuli och den kan öppna upp för en möjlighet att aktivt välja vad du ska göra med dessa första reaktioner.
På båda dessa nivåer tränar du upp din perception med inhibition och direction/riktning som dina verktyg i lärandet. Som nervsystemet är uppbyggt med sin snabbhet att automatisera processer måste det ibland till ett aktivt nej(inhibition) för att ge plats för ett aktivt ja (direction/riktning).
Det finns studier som visar på att nervsystemet är på det klara med vad vi ska göra 10 sekunder innan vi blir medvetna om vad vi ska göra. 10 sekunder...inom neurologin är det en (om inte två!) evigheter.
Det väsentliga är i vart fall att även om nervsystemet och därmed även kroppen "är redo att göra det vi alltid gjort" så finns det ett ögonblick på några millisekunder av valfrihet som gör att vi faktiskt kan säga nej till det nervsystemet förberett sig (och oss) på. Den öppningen gör att vi kan välja ett annat sätt att agera, ett sätt som bättre leder oss dit vi vill, som för oss i rätt riktning.
Om vi avstår från eller missar vår möjlighet att säga nej (inhibera) så sätts stenen i rullning och precis som ett smatterband avfyras nervimpuls efter nervimpuls till dess den automatiserade reaktionen är klar. Under den resan har vi få om ens några möjligheter att stoppa skeendet.
Tänk er en man som har för vana att spela på travet. Han kommer mot korsningen vid Solvalla. Om han tar tillvara på den öppning till aktivt val som nervsystemet erbjuder så kör han förbi korsningen och kommer hem med alla sina pengar. Om han missar det tillfället och svänger in kommer han att löpa linan ut dvs spela bort sina pengar.
Vad behöver du säga nej till för att det du vill ska ske ska kunna ske?
Så är det också med AT. Det finns en grundläggande nivå som i mångt och mycket handlar om det vardagliga och kroppsliga. Hur du sitter, står och går, en teknik för en bättre hållning. Eftersom vi sitter, står och går en stor del under en vanlig dag gör den kunskapen stor nytta för vardagshälsan och välmåendet precis som partyspelet på gitarren.
Väljer du att gå vidare med AT kan du utforska vad som egentligen krävs för att röra sig, vilka muskler är egentligen involverade och hur mycket måste de jobba egentligen. Sen finns det en lika intressant del om hur olika stimuli (sinnesintryck) påverkar kroppen rent fysiskt utan att det syns utåt. Vad gör stress med anspänningen i kroppen? Nervositet? Rädsla? Åsynen av en som du tycker om eller avskyr?
AT hjälper dig att upptäcka hur din kropp reagerar på olika stimuli och den kan öppna upp för en möjlighet att aktivt välja vad du ska göra med dessa första reaktioner.
På båda dessa nivåer tränar du upp din perception med inhibition och direction/riktning som dina verktyg i lärandet. Som nervsystemet är uppbyggt med sin snabbhet att automatisera processer måste det ibland till ett aktivt nej(inhibition) för att ge plats för ett aktivt ja (direction/riktning).
Det finns studier som visar på att nervsystemet är på det klara med vad vi ska göra 10 sekunder innan vi blir medvetna om vad vi ska göra. 10 sekunder...inom neurologin är det en (om inte två!) evigheter.
Det väsentliga är i vart fall att även om nervsystemet och därmed även kroppen "är redo att göra det vi alltid gjort" så finns det ett ögonblick på några millisekunder av valfrihet som gör att vi faktiskt kan säga nej till det nervsystemet förberett sig (och oss) på. Den öppningen gör att vi kan välja ett annat sätt att agera, ett sätt som bättre leder oss dit vi vill, som för oss i rätt riktning.
Om vi avstår från eller missar vår möjlighet att säga nej (inhibera) så sätts stenen i rullning och precis som ett smatterband avfyras nervimpuls efter nervimpuls till dess den automatiserade reaktionen är klar. Under den resan har vi få om ens några möjligheter att stoppa skeendet.
Tänk er en man som har för vana att spela på travet. Han kommer mot korsningen vid Solvalla. Om han tar tillvara på den öppning till aktivt val som nervsystemet erbjuder så kör han förbi korsningen och kommer hem med alla sina pengar. Om han missar det tillfället och svänger in kommer han att löpa linan ut dvs spela bort sina pengar.
Vad behöver du säga nej till för att det du vill ska ske ska kunna ske?
onsdag 3 november 2010
Ledarskap = känslomässig balans?
Det har blivit en del inlägg och kommentarer (tack alla läsare!) kring ledarskap här på bloggen under hösten:
*) Ledarskap något att sträva efter?
*) Ledarskap är relation
Mitt ledarskap ”över” min häst Yeats sattes på prov under veckan. Jag hade bestämt att vi skulle rida ut och njuta av det underbara höstvädret. Provet denna dag visade sig bestå av utmaningen att passera det nya jakttornet som dykt upp på gärdet ca 50 meter från vägen där vi brukar gå. Att Yeats la märke till att det var något nytt på gärdet är det minsta man kan säga.
Rätt snart efter de inledande stirrandet och försök till helomvändningar valde jag att kliva av. Eftersom Yeats inte är helt trygg med att lämna stallet utan häst-kamrater har jag som vana att ha repgrimman på under tränset. Det här gjorde att jag denna dag hade ett val, istället för att för glatta livet hänga i tyglarna så kunde jag ge honom det utrymme han behövde men samtidigt påkalla hans uppmärksamhet genom att be honom ge fram- och bakdel.
Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att passera jakttornet. När vi ändå höll på så gick vi fram och tillbaka ett par gånger på vägen. På vägen hem red jag förbi. Dagen efter i sällskap med Pargon gick han förbi utan att ens titta på tornet.
Så, vad var det som gjorde att Yeats gick förbi tornet? Var det utrustningen? Min teknik? Min attityd? Vilket är viktigast – min relation till Yeat eller att uppnå ett visst (här ta sig förbi jakttornet) ?
Jag tror så här:
Om utrustningen - Eftersom jag är van vid att hantera repgrimman (van vid utrustningen) så känner jag mig trygg med att jag inte skulle tappa Yeats. Ledrepet gav mig dessutom det extra manöverutrymme jag och Yeats behövde jämfört med de mycket kortare tyglarna. Om behovet skulle ha uppstått kunde jag även ha stoppat och vänt Yeats utan att göra illa honom i munnen vilket jag gjort om jag hängt i tyglarna.
Om tekniken – Jag har tidigare etablerat vägar för kommunikation vid markhantering (enligt ”6 keys to harmony”) vilket gör att både Yeats och jag har något välbekant och tryggt att falla tillbaka på. Utmaningen denna dag bestod i att jag försökte få och bibehålla Yeats uppmärksamhet när allt han ville var att stirra på jakttornet.
Om attityd – Min inställning till hela händelsen var ”Kul! Nu har jag ett gyllene tillfälle att träna på min egen känslomässiga balans. Kan jag få med mig Yeats förbi jakttornet utan att bli arg, frustrerad, ledsen, osäker, otålig etc”. Det fick ta den tid det tog, hästar har i vilket fall som helst inte samma tidsuppfattning som vi människor. Vad det kommer ihåg är stressnivån, inte om det tog 5 min, 15 min eller 50 min. Kan jag då vara känslomässigt stabil och därmed en ”trygg hand” för Yeats att ty sig till då har jag som jag ser det fördjupat min relation till Yeats vilket gör att vi lättare tillsammans kan tackla liknande situationer framöver. Jag kan bara jämföra den attityden med den som jag, liksom Maria, fick lära mig på ridskolan som barn som gick ut på att till varje pris få ”häst- j-eln” att göra det JAG sagt åt den att göra NU.
Jag tror att alla tre ingredienserna, utrustning, teknik och attityd, samverkade till det lyckade resultatet. Vad tror du?
*) Ledarskap något att sträva efter?
*) Ledarskap är relation
Mitt ledarskap ”över” min häst Yeats sattes på prov under veckan. Jag hade bestämt att vi skulle rida ut och njuta av det underbara höstvädret. Provet denna dag visade sig bestå av utmaningen att passera det nya jakttornet som dykt upp på gärdet ca 50 meter från vägen där vi brukar gå. Att Yeats la märke till att det var något nytt på gärdet är det minsta man kan säga.
Rätt snart efter de inledande stirrandet och försök till helomvändningar valde jag att kliva av. Eftersom Yeats inte är helt trygg med att lämna stallet utan häst-kamrater har jag som vana att ha repgrimman på under tränset. Det här gjorde att jag denna dag hade ett val, istället för att för glatta livet hänga i tyglarna så kunde jag ge honom det utrymme han behövde men samtidigt påkalla hans uppmärksamhet genom att be honom ge fram- och bakdel.
Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att passera jakttornet. När vi ändå höll på så gick vi fram och tillbaka ett par gånger på vägen. På vägen hem red jag förbi. Dagen efter i sällskap med Pargon gick han förbi utan att ens titta på tornet.
Så, vad var det som gjorde att Yeats gick förbi tornet? Var det utrustningen? Min teknik? Min attityd? Vilket är viktigast – min relation till Yeat eller att uppnå ett visst (här ta sig förbi jakttornet) ?
Jag tror så här:
Om utrustningen - Eftersom jag är van vid att hantera repgrimman (van vid utrustningen) så känner jag mig trygg med att jag inte skulle tappa Yeats. Ledrepet gav mig dessutom det extra manöverutrymme jag och Yeats behövde jämfört med de mycket kortare tyglarna. Om behovet skulle ha uppstått kunde jag även ha stoppat och vänt Yeats utan att göra illa honom i munnen vilket jag gjort om jag hängt i tyglarna.
Om tekniken – Jag har tidigare etablerat vägar för kommunikation vid markhantering (enligt ”6 keys to harmony”) vilket gör att både Yeats och jag har något välbekant och tryggt att falla tillbaka på. Utmaningen denna dag bestod i att jag försökte få och bibehålla Yeats uppmärksamhet när allt han ville var att stirra på jakttornet.
Om attityd – Min inställning till hela händelsen var ”Kul! Nu har jag ett gyllene tillfälle att träna på min egen känslomässiga balans. Kan jag få med mig Yeats förbi jakttornet utan att bli arg, frustrerad, ledsen, osäker, otålig etc”. Det fick ta den tid det tog, hästar har i vilket fall som helst inte samma tidsuppfattning som vi människor. Vad det kommer ihåg är stressnivån, inte om det tog 5 min, 15 min eller 50 min. Kan jag då vara känslomässigt stabil och därmed en ”trygg hand” för Yeats att ty sig till då har jag som jag ser det fördjupat min relation till Yeats vilket gör att vi lättare tillsammans kan tackla liknande situationer framöver. Jag kan bara jämföra den attityden med den som jag, liksom Maria, fick lära mig på ridskolan som barn som gick ut på att till varje pris få ”häst- j-eln” att göra det JAG sagt åt den att göra NU.
Jag tror att alla tre ingredienserna, utrustning, teknik och attityd, samverkade till det lyckade resultatet. Vad tror du?
torsdag 28 oktober 2010
Ledarskap är relation.
När jag började umgås med hästar var det ingen som pratade om ledarskap med mig på det sätt som det görs idag. Jag minns att jag åkte på en del däng av egensinniga ponnisar och att det på nåt vis ansågs höra till de lärdomar en ryttare behövde få.
Själv (så här i efterhand givetvis) tror jag att dessa smällar lade grunden för den rädsla som jag faktiskt hade för hästar under många år, utan att alls fatta att jag var rädd! Det som fattades mig var tillit, jag visste ju att även om hästar sades vara "snälla" så kunde de göra en riktigt illa.
Det som gjorde livet oförutsägbart var att jag inte kunde se mönstret för när hästen skulle vara "snäll eller elak". Det gjorde att jag agerade utifrån principen skyldig vid blotta misstanken/guilty by suspicion med den hästhantering jag fått lära mig dvs ryck, ryck i tygel rytande "Stå still hästj-vel".
Vi har pratat ledarskap i bloggen, och jag tänkte spinna vidare på det utifrån två böcker - Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter och Hitta magin av Dan Sumerel (i Sven Forsströms översättning).
Citat ur Emelies bok. "Om man kommunicerar med vilda hästar, talar de sällan om ledarskap. Men de talar ofta om överlevnad. För ett flyktdjur är det nödvändigt att i god tid upptäcka en eventuell fara, och när så sker, redan vara i rörelse. Då allt detta händer inom loppet av en sekund, finns det inte tid för tvivel eller inbördes osämja. Varje flockmedlem måste veta sin plats. Ur ett mänskligt perspektiv har vi studerat det här beteendet och valt att kalla det rangordning. Genom att göra det förutsätter vi att täthästen är gruppens ledare. Vi antar att denna häst är den snabbaste, starkaste och mest intelligenta. Som en följd av det är det många djurägare, som ber mig ta reda på vem av hästarna det är som är stallets ledare. Alternativt vilken människa de anser bestämmer. Men om man ställer den frågan till en häst, får man alltid och utan undantag samma svar. De beskriver de olika flockmedlemmarnas personlighet, hästar så väl som människor. --- Det tycks vara omöjligt för dem att definiera en, specifik ledare. Istället beskriver de ett sofistikerat samspel, där grunden för strukturen är att varje individ först och främst måste lära känna sig själv."
Inom en hästflock finns ett situationsbaserat ledarskap. Olika arbeten har olika "ledare", vissa individer är ansvariga för vissa moment i en hästlivs göranden. En är bra på att hitta vatten, en på att speja, en på att hitta örter, mineraler, en på att fostra och en på att försvara m m.
I Dan Sumerels bok finns ett underbart avsnitt som visar att detta situationsbaserade ledarskap även omfattar oss. Efter en distanstävling ger sig Dan och två kamrater ut för att plocka ner snitslarna för banan och när de vänder hemåt inser de att det kommer att hinna bli svart "Kan-inte-se-handen-framför-sig-svart" och med minst tre timmars ridning framför sig längs snåriga och slingriga bergsstigar blir upplevelsen någonting extra.
Jag citerar "Min oro och rädsla börjde släppa och jag överlämnade mitt välbefinnande till Cisgo. Hela mitt perspektiv på ridturen ändrades. Jag var tvungen att lita på honom, för jag hade själv ingen möjlighet att kontrollera situationen. Vi människor vill alltid ha kontroll, för vi tror att vi kan och vet allting. Ibland vet vi inte allting. Förlora all sikt på hästryggen i Colorados berg så märker du hur lite kontroll du har."
Ledarskap handlar om relationen mellan individer mer än om bestämma och lyda. Men icke desto mindre så måste det i häst-människa finnas ett visst mått av bestämma och lyda.
Jag tar mig och mina damer som ett exempel. När jag kliar min 17 åring kan jag låta henne klia tillbaka på mig, för hon har lärt sig att bara nojsa med sin mule på mig. Min 1-åring får INTE klia tillbaka för hon vill bju' igen rejält och det med tänderna. Det sortens ömsesidig putsning tål en häst men inte jag!
I vardagens bestyr finns det många ögonblick som kvalificerar sig för det som gäller ovan, av det enkla skälet att vi människor är så mycket ömtåligare (och långsammare och svagare) än hästar.
Tillit är i alla fall en grundförutsättning för alla relationer och den växer fram ur vänlighet, trygghet och tydlighet och de möjliggörs av att "varje individ först och främst måste lära känna sig själv." som det står sist i citatet från Emelie Cajsdotters bok.
Själv (så här i efterhand givetvis) tror jag att dessa smällar lade grunden för den rädsla som jag faktiskt hade för hästar under många år, utan att alls fatta att jag var rädd! Det som fattades mig var tillit, jag visste ju att även om hästar sades vara "snälla" så kunde de göra en riktigt illa.
Det som gjorde livet oförutsägbart var att jag inte kunde se mönstret för när hästen skulle vara "snäll eller elak". Det gjorde att jag agerade utifrån principen skyldig vid blotta misstanken/guilty by suspicion med den hästhantering jag fått lära mig dvs ryck, ryck i tygel rytande "Stå still hästj-vel".
Vi har pratat ledarskap i bloggen, och jag tänkte spinna vidare på det utifrån två böcker - Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter och Hitta magin av Dan Sumerel (i Sven Forsströms översättning).
Citat ur Emelies bok. "Om man kommunicerar med vilda hästar, talar de sällan om ledarskap. Men de talar ofta om överlevnad. För ett flyktdjur är det nödvändigt att i god tid upptäcka en eventuell fara, och när så sker, redan vara i rörelse. Då allt detta händer inom loppet av en sekund, finns det inte tid för tvivel eller inbördes osämja. Varje flockmedlem måste veta sin plats. Ur ett mänskligt perspektiv har vi studerat det här beteendet och valt att kalla det rangordning. Genom att göra det förutsätter vi att täthästen är gruppens ledare. Vi antar att denna häst är den snabbaste, starkaste och mest intelligenta. Som en följd av det är det många djurägare, som ber mig ta reda på vem av hästarna det är som är stallets ledare. Alternativt vilken människa de anser bestämmer. Men om man ställer den frågan till en häst, får man alltid och utan undantag samma svar. De beskriver de olika flockmedlemmarnas personlighet, hästar så väl som människor. --- Det tycks vara omöjligt för dem att definiera en, specifik ledare. Istället beskriver de ett sofistikerat samspel, där grunden för strukturen är att varje individ först och främst måste lära känna sig själv."
Inom en hästflock finns ett situationsbaserat ledarskap. Olika arbeten har olika "ledare", vissa individer är ansvariga för vissa moment i en hästlivs göranden. En är bra på att hitta vatten, en på att speja, en på att hitta örter, mineraler, en på att fostra och en på att försvara m m.
I Dan Sumerels bok finns ett underbart avsnitt som visar att detta situationsbaserade ledarskap även omfattar oss. Efter en distanstävling ger sig Dan och två kamrater ut för att plocka ner snitslarna för banan och när de vänder hemåt inser de att det kommer att hinna bli svart "Kan-inte-se-handen-framför-sig-svart" och med minst tre timmars ridning framför sig längs snåriga och slingriga bergsstigar blir upplevelsen någonting extra.
Jag citerar "Min oro och rädsla börjde släppa och jag överlämnade mitt välbefinnande till Cisgo. Hela mitt perspektiv på ridturen ändrades. Jag var tvungen att lita på honom, för jag hade själv ingen möjlighet att kontrollera situationen. Vi människor vill alltid ha kontroll, för vi tror att vi kan och vet allting. Ibland vet vi inte allting. Förlora all sikt på hästryggen i Colorados berg så märker du hur lite kontroll du har."
Ledarskap handlar om relationen mellan individer mer än om bestämma och lyda. Men icke desto mindre så måste det i häst-människa finnas ett visst mått av bestämma och lyda.
Jag tar mig och mina damer som ett exempel. När jag kliar min 17 åring kan jag låta henne klia tillbaka på mig, för hon har lärt sig att bara nojsa med sin mule på mig. Min 1-åring får INTE klia tillbaka för hon vill bju' igen rejält och det med tänderna. Det sortens ömsesidig putsning tål en häst men inte jag!
I vardagens bestyr finns det många ögonblick som kvalificerar sig för det som gäller ovan, av det enkla skälet att vi människor är så mycket ömtåligare (och långsammare och svagare) än hästar.
Tillit är i alla fall en grundförutsättning för alla relationer och den växer fram ur vänlighet, trygghet och tydlighet och de möjliggörs av att "varje individ först och främst måste lära känna sig själv." som det står sist i citatet från Emelie Cajsdotters bok.
onsdag 20 oktober 2010
Ledarskap, något att sträva efter, eller?
Det är något som legat och malt där inne i mina hjärnvindlingar sedan ISES denna sommar. Det handlar om ledarskap. Vad lägger du in i ledarskap? Är det något eftersträvansvärt, eller innebär det att dominera hästen så till den grad att hästens personlighet kvävs?
Forskare vill inte att vi använder ord som ”ledarskap” och ”respekt” när de pratar om hur våra hästar förhåller sig till oss. De menar att hästar inte har samma förmåga som vi människor att resonera med abstrakta termer, och det kan jag absolut hålla med om. Forskare menar vidare att de sätt som hästen beter sig på bara handlar om inlärt beteende. Det handlar alltså inte om hästens personlighet, ifall hästen älskar dig, respekterar dig, eller ser dig som ledare osv. Allt hästen gör är enligt forskarna ett resultat av hur du hanterar din häst.
Men, tänker jag då, hästar är ju flockdjur. Vilket innebär att hästen alltid vet vem som är just ledaren i en flock även om den flocken bara består av en häst och en människa.
Så, Ok, hästar kan inte föra abstrakta resonemang, de skriver inte bloggar och läser inga heller för den delen. Men visst är det skillnad på en häst som inte ser mig, går över mig, gör lite som den vill och absolut inte det jag tänkt att vi ska göra (ex följa med in från hagen, stå still när jag sitter upp, går in i transporten, fattar galopp osv), och en häst som lugnt följer mig och gör det jag ber om vad det än kan vara.
Ser den häst som lätt följer mig som sin ledare? Ja, inte vet jag, jag vet inte vad hästen kallar det. Men för mig är detta ledarskap. För mig handlar det om att få hästens uppmärksamhet så att jag kan kommunicera med min häst. Har jag hästens uppmärksamhet och vägar för kommunikation så kan jag i alla fall tala om att jag föredrar att inte bli ”övergången” och flyttad på. Så om vi nu inte ska använda ord som ledarskap och respekt, vad ska vid då använda för att beskriva skillnaden på beteendet hos den första och andra hästen?
Vad vi än väljer att kalla det, ledarskap eller inlärt beteende så är den gemensamma nämnaren för både NH och forskarna att hästens beteende styrs av hur jag som ledare/hästhanterar beter mig. Vill jag vara ledare måste jag förklara detta för hästen på ett sätt som hästen förstår. Vill jag lära min häst att bete sig på ett sätt som jag önskar måste jag också förklara detta på ett sätt som hästen förstår. Sen kan olika grupper få kalla detta för vad de vill.
Vad vill du kalla det?
Forskare vill inte att vi använder ord som ”ledarskap” och ”respekt” när de pratar om hur våra hästar förhåller sig till oss. De menar att hästar inte har samma förmåga som vi människor att resonera med abstrakta termer, och det kan jag absolut hålla med om. Forskare menar vidare att de sätt som hästen beter sig på bara handlar om inlärt beteende. Det handlar alltså inte om hästens personlighet, ifall hästen älskar dig, respekterar dig, eller ser dig som ledare osv. Allt hästen gör är enligt forskarna ett resultat av hur du hanterar din häst.
Men, tänker jag då, hästar är ju flockdjur. Vilket innebär att hästen alltid vet vem som är just ledaren i en flock även om den flocken bara består av en häst och en människa.
Så, Ok, hästar kan inte föra abstrakta resonemang, de skriver inte bloggar och läser inga heller för den delen. Men visst är det skillnad på en häst som inte ser mig, går över mig, gör lite som den vill och absolut inte det jag tänkt att vi ska göra (ex följa med in från hagen, stå still när jag sitter upp, går in i transporten, fattar galopp osv), och en häst som lugnt följer mig och gör det jag ber om vad det än kan vara.
Ser den häst som lätt följer mig som sin ledare? Ja, inte vet jag, jag vet inte vad hästen kallar det. Men för mig är detta ledarskap. För mig handlar det om att få hästens uppmärksamhet så att jag kan kommunicera med min häst. Har jag hästens uppmärksamhet och vägar för kommunikation så kan jag i alla fall tala om att jag föredrar att inte bli ”övergången” och flyttad på. Så om vi nu inte ska använda ord som ledarskap och respekt, vad ska vid då använda för att beskriva skillnaden på beteendet hos den första och andra hästen?
Vad vi än väljer att kalla det, ledarskap eller inlärt beteende så är den gemensamma nämnaren för både NH och forskarna att hästens beteende styrs av hur jag som ledare/hästhanterar beter mig. Vill jag vara ledare måste jag förklara detta för hästen på ett sätt som hästen förstår. Vill jag lära min häst att bete sig på ett sätt som jag önskar måste jag också förklara detta på ett sätt som hästen förstår. Sen kan olika grupper få kalla detta för vad de vill.
Vad vill du kalla det?
onsdag 13 oktober 2010
Alexanderteknik är att lära
Alexandertekniken är en drygt 100 år gammal metod vars ursprung finns i en mans strävan efter att komma tillrätta med sina egna röstproblem. F M Alexander var själv recitatör och skådespelare vilket gjorde att de första eleverna återfanns bland skådespelare och med tiden andra kulturellt bevandrade personer.
Därifrån har tekniken kommit att spridas och återfinns nu som ett sätt att förfina självanvändning (use of the self) inom löpning, simning, ridning, golf, rodd, tennis, kampsporter, rehabilitering, graviditeter, barnafödande ja, i snart sagt varje område där förmågan att använda sin kropp på ett bättre sätt kan betyda mycket för både prestation, upplevelse och hälsa.
När jag fick min första "Alexanderupplevelse" 1997 så var jag fast. Fast, för att jag kände att även om jag blev bjuden på denna häftiga upplevelse i min kropp nu så skulle jag kunna "äga vägen" till den upplevelsen själv, om jag bara fick lära mig mer om hur jag skulle gå tillväga.
Det är just detta, att vägen blir din som skiljer Alexandertekniken från så många andra kroppsmedvetenhetsmetoder. Det är också just detta som gör att tekniken inte passar för alla. Den kräver ditt engagemang. Du behöver ägna tid åt din utveckling genom att göra läxan. Du kan komma att behöva välja bort något av det du gör idag för att nå dit du vill imorgon, jag lade t ex ridningen på hyllan under 2 år för att sen återkomma till den som ombörjare.
Alexandertekniken är ingen quick fix, det är en process som du styr utifrån dina möjligheter, behov och önskningar. Som lärare kan jag initiera, ge feed-back och fungera som din guide och ge dig referensramar för ditt arbete.
En lektion i Alexanderteknik kan vara både behaglig och påfrestande, den kan variera från en timme till två minuter (det var allt klarade Lena i början eftersom hon hade med sig en historia av ryggproblem). Eftersom det är en process är det du som elev som avgör hur snabbt den kommer att gå framåt. Medlen du har till ditt förfogande är att besöka dig själv, dvs stämma av vad som pågår i din kropp och i dina tankar i en vald sekund (Besök dig själv just nu: vad sker i dig?), inhibition (det omvälvande ordet nej)och directions/riktning.
Till en början handlar lektionerna om vardagens självklarheter som att gå, sitta och stå. Det snillrika med dessa "övningar" är att allt du gör är ett möjligt träningstillfälle för dig som Alexanderelev. Du behöver inte avsätta en timme i veckan åt träning, möjligheten finns där all vaken tid!
När träning är möjlig så ofta du bara kommer ihåg för det med sig att ju bättre du blir på att läsa av det som sker inom dig före, under och efter en vardaglig aktivitet desto mer förfinad blir din perceptionsförmåga. Du kommer med tiden att kunna avgöra vad du behöver justera innan du träder i aktion för att få till det du vill göra på ett bättre sätt.
Den förmågan är superviktig för oss som ryttare. Den gör att vi kan rida hästen i nuet, ta in informationen och justera i nästa steg. Bland idrottsmän kallas den känslan för flow. För en tennisspelare kan det betyda att han upfattar att bollen rör sig i slow motion i sin resa från motståndarens racket mot det egna och att han har tid att göra nödvändiga justeringar. Flow är en form av medveten närvaro i en aktivitet som gör att du känner att du har kontroll på skutan eller hästen, som vi nog kan anta att det rör sig om i ditt fall.
För mig har Alexandertekniken inneburit en ökad självmedvetenhet. Jag vet var finns i mig själv; var stressen sätter sig först, hur korkad jag blir när jag ska lära nytt, hur jag kan vila mitt i kaoset, vad jag ska göra om jag behöver släppa tankarna fria och jag kan hinna med att njuta det vackra omkring mig (himmel, utsikt, blomma) fast jag är på väg till något annat och det oftast med fart.
I Alexandertekniken gömmer sig flera idag populära metoder; medveten närvaro, coaching och kroppsmedvetenhet bland annat. F M Alexander betonade att människan var en psyko-fysisk varelse och att kropp och själ var en odelbar helhet.
Han betonade också att det egentligen var oväsentligt att fundera på vilka muskler som gjorde vad för kvalitén på rörelsen berodde på deras förmåga att samverka med varandra. En samverkan som i sin tur var beroende av hur väl huvudet bars upp på toppen av ryggraden.
Sammafattningsvis så undervisar Alexandertekniken i hur tanke-muskler-skelett kan arbeta i dig och med dig på bästa sätt under inverkan av gravitationen. Alexandertekniken tar en bråkdel av en sekund att förstå och en livstid att behärska, sa Marjorie Barstow, en av teknikens grand old ladies, och jag kan bara nicka instämmande och träna vidare på min kammare.
Därifrån har tekniken kommit att spridas och återfinns nu som ett sätt att förfina självanvändning (use of the self) inom löpning, simning, ridning, golf, rodd, tennis, kampsporter, rehabilitering, graviditeter, barnafödande ja, i snart sagt varje område där förmågan att använda sin kropp på ett bättre sätt kan betyda mycket för både prestation, upplevelse och hälsa.
När jag fick min första "Alexanderupplevelse" 1997 så var jag fast. Fast, för att jag kände att även om jag blev bjuden på denna häftiga upplevelse i min kropp nu så skulle jag kunna "äga vägen" till den upplevelsen själv, om jag bara fick lära mig mer om hur jag skulle gå tillväga.
Det är just detta, att vägen blir din som skiljer Alexandertekniken från så många andra kroppsmedvetenhetsmetoder. Det är också just detta som gör att tekniken inte passar för alla. Den kräver ditt engagemang. Du behöver ägna tid åt din utveckling genom att göra läxan. Du kan komma att behöva välja bort något av det du gör idag för att nå dit du vill imorgon, jag lade t ex ridningen på hyllan under 2 år för att sen återkomma till den som ombörjare.
Alexandertekniken är ingen quick fix, det är en process som du styr utifrån dina möjligheter, behov och önskningar. Som lärare kan jag initiera, ge feed-back och fungera som din guide och ge dig referensramar för ditt arbete.
En lektion i Alexanderteknik kan vara både behaglig och påfrestande, den kan variera från en timme till två minuter (det var allt klarade Lena i början eftersom hon hade med sig en historia av ryggproblem). Eftersom det är en process är det du som elev som avgör hur snabbt den kommer att gå framåt. Medlen du har till ditt förfogande är att besöka dig själv, dvs stämma av vad som pågår i din kropp och i dina tankar i en vald sekund (Besök dig själv just nu: vad sker i dig?), inhibition (det omvälvande ordet nej)och directions/riktning.
Till en början handlar lektionerna om vardagens självklarheter som att gå, sitta och stå. Det snillrika med dessa "övningar" är att allt du gör är ett möjligt träningstillfälle för dig som Alexanderelev. Du behöver inte avsätta en timme i veckan åt träning, möjligheten finns där all vaken tid!
När träning är möjlig så ofta du bara kommer ihåg för det med sig att ju bättre du blir på att läsa av det som sker inom dig före, under och efter en vardaglig aktivitet desto mer förfinad blir din perceptionsförmåga. Du kommer med tiden att kunna avgöra vad du behöver justera innan du träder i aktion för att få till det du vill göra på ett bättre sätt.
Den förmågan är superviktig för oss som ryttare. Den gör att vi kan rida hästen i nuet, ta in informationen och justera i nästa steg. Bland idrottsmän kallas den känslan för flow. För en tennisspelare kan det betyda att han upfattar att bollen rör sig i slow motion i sin resa från motståndarens racket mot det egna och att han har tid att göra nödvändiga justeringar. Flow är en form av medveten närvaro i en aktivitet som gör att du känner att du har kontroll på skutan eller hästen, som vi nog kan anta att det rör sig om i ditt fall.
För mig har Alexandertekniken inneburit en ökad självmedvetenhet. Jag vet var finns i mig själv; var stressen sätter sig först, hur korkad jag blir när jag ska lära nytt, hur jag kan vila mitt i kaoset, vad jag ska göra om jag behöver släppa tankarna fria och jag kan hinna med att njuta det vackra omkring mig (himmel, utsikt, blomma) fast jag är på väg till något annat och det oftast med fart.
I Alexandertekniken gömmer sig flera idag populära metoder; medveten närvaro, coaching och kroppsmedvetenhet bland annat. F M Alexander betonade att människan var en psyko-fysisk varelse och att kropp och själ var en odelbar helhet.
Han betonade också att det egentligen var oväsentligt att fundera på vilka muskler som gjorde vad för kvalitén på rörelsen berodde på deras förmåga att samverka med varandra. En samverkan som i sin tur var beroende av hur väl huvudet bars upp på toppen av ryggraden.
Sammafattningsvis så undervisar Alexandertekniken i hur tanke-muskler-skelett kan arbeta i dig och med dig på bästa sätt under inverkan av gravitationen. Alexandertekniken tar en bråkdel av en sekund att förstå och en livstid att behärska, sa Marjorie Barstow, en av teknikens grand old ladies, och jag kan bara nicka instämmande och träna vidare på min kammare.
torsdag 7 oktober 2010
Detaljer är viktiga, men vilka detaljer?
Förra veckan vid mitt besök i England hade jag möjlighet att vara med på en demonstration med temat att förstå samling. Demonstrationen gavs av en ridinstruktör som även var utbildad kiropraktor för hästar. Hon förklarade samling som något som hästar gör av sig själva i hagen när det blir uppspelta eller rädda. Detta håller jag helt och fullt med om. Hon beskrev den samling vi söker efter när vi rider är samma hållning som hästen själv tar när den är uppspelt, men utan det emotionella inslaget, vi vill istället att hästen ska vara lugn. Återigen håller jag helt och fullt med.
Det jag inte håller med om är vad jag som ryttare/hästtränare ska fokusera på när jag tränar min häst. Kiropraktorn föreslog att fokus ska vara vissa specifika muskler. Vid grundträning av hästen föreslog hon att dessa muskler är
* filémuskeln (även kallad psoas, finns vid hästens ländrygg och bäcken)
* magmusklerna
* scalenus (relativt små muskler under halskotpelaren framför bogen)
Hon har själv tränat sin häst med fokus på just dessa muskler. Helt klart var hennes häst lugn, uppmärksam och visade tre taktmässigt rena gångarter. I sig är dessa bra kvalitéer och ett bevis på kiropraktorns kvalitéer som tränare och ryttare.
Två saker berördes aldrig under kvällens föreläsning och demonstration, två saker som jag ser som mycket viktigare detaljer än individuella muskler: rörlighet och avspänning i hästens käke, samt ryttarens hand.
Varför tycker jag att dessa saker är viktigare än specifika muskler? Först och främst är rörlighet i hästens käke en grundläggande förutsättning för avspänning i hela hästen. Om hästen är låst i käken, dvs hästen sväljer inte, slickar sig inte om munnen eller lyfter bettet med tungan, då är hästen spänd inte bara i käkens muskulatur utan även i halsens muskulatur och då även med stor sannolikhet även i resten av kroppen.
Varför tror jag då att hästen som visades vid demonstration var för spänd? Jo, den gick väldigt ofta bakom hand. Detta visar i mina ögon att hästens muskler, speciellt musklerna i underdelen av hästens hals är för spända. Nyckeln till att ge dessa muskler en lämplig grad av avspänning är att aktivera hästens käke vilket i sin tur är avhängigt av hur ryttaren använder sin hand.
Det jag inte håller med om är vad jag som ryttare/hästtränare ska fokusera på när jag tränar min häst. Kiropraktorn föreslog att fokus ska vara vissa specifika muskler. Vid grundträning av hästen föreslog hon att dessa muskler är
* filémuskeln (även kallad psoas, finns vid hästens ländrygg och bäcken)
* magmusklerna
* scalenus (relativt små muskler under halskotpelaren framför bogen)
Hon har själv tränat sin häst med fokus på just dessa muskler. Helt klart var hennes häst lugn, uppmärksam och visade tre taktmässigt rena gångarter. I sig är dessa bra kvalitéer och ett bevis på kiropraktorns kvalitéer som tränare och ryttare.
Två saker berördes aldrig under kvällens föreläsning och demonstration, två saker som jag ser som mycket viktigare detaljer än individuella muskler: rörlighet och avspänning i hästens käke, samt ryttarens hand.
Varför tycker jag att dessa saker är viktigare än specifika muskler? Först och främst är rörlighet i hästens käke en grundläggande förutsättning för avspänning i hela hästen. Om hästen är låst i käken, dvs hästen sväljer inte, slickar sig inte om munnen eller lyfter bettet med tungan, då är hästen spänd inte bara i käkens muskulatur utan även i halsens muskulatur och då även med stor sannolikhet även i resten av kroppen.
Varför tror jag då att hästen som visades vid demonstration var för spänd? Jo, den gick väldigt ofta bakom hand. Detta visar i mina ögon att hästens muskler, speciellt musklerna i underdelen av hästens hals är för spända. Nyckeln till att ge dessa muskler en lämplig grad av avspänning är att aktivera hästens käke vilket i sin tur är avhängigt av hur ryttaren använder sin hand.
torsdag 30 september 2010
Rättighet ger skyldighet
Efter det att Ed varit och arbetat med våra respektive hästar har Lena och jag haft livliga diskussioner kring detta med att äga och bestämma över någon annan. Kan vi det? Har vi rätt till det? Vilken hänsyn ska vi ta? Har de något att säga till om? Har vi rätt att kräva det vi kräver? Var går gränserna för vad vi kan begära?
Det här är frågor med fler bottnar än en vill jag bara påpeka. Det berör människans syn på sig själv som överordnad. De handlar om etik, moral och den egna önskan om och för det egna livet. Det handlar om kärlek, frustration, ågren, sorg och glädje och mest handlar det om oss som individer och människor och vår inställning till världen och dess väsen - och ibland dem främst hästen. Och det handlar om pengar, det höll jag på att glömma. Det finns alltid en krona eller två med i bilden, positivt eller negativt.
För min egen del har jag inga problem med att ha häst och att hålla den inom det område som jag har till förfogande. Jag vill också kunna använda den häst jag har till både ridning och körning. Det är, om man så vill se det, min rättighet att välja vad jag vill göra/kunna göra med de hästar jag har.
För flera år sedan var det en man på radio som sa "att det är viktigt att komma ihåg att mina rättigheter tar slut där mina skyldigheter börjar".
Det är min rättighet att begära vissa saker av mina hästar men jag har också skyldigheter att uppfylla. Jag är skyldig att se till att de får en bra träning med träningsmetoder som baserar sig på så lite tvång som möjligt. Detta med tvång är intressant, precis som det finns grader i helvetet finns det grader av tvång. All hantering av hästar innebär tvång. Frågan är bara hur mycket som behövs och om det i tvånget ändå kan finnas utrymme för eftergift.
Under ISES konferensen pratade Camie R Heleski om vikten av etik i hästhanteringen. Hon visade bilder på träningsmetoder som liknade djurplågeri vid träning av pleasure hästar. Hon berättade också om hur vissa utställare gned in ändtamen med ingefära på sina araber. Den retning som uppstod ordnade en hög svansföring på hästarna - något som gav utdelning på utställningen.
På listan över skyldigheter som rör det yttre kring hästen finns; bra foder, bra hagar, bra omvårdnad och med det menar jag tillgång till utbildad hovslagare, veterinär, ev annan terapeut, sadelmakare. Jag har en skyldighet att vara observant på min häst för att kunna bedöma hästens dagsform, skaffa mig kunskaper om vanliga sjukdomar och deras förlopp så att jag kan minimera eventuellt lidande. Jag ska ockå hålla koll på den miljö som hästen vistas i så att den inte kan skada sig i hage eller stall.
På listan som hör till det inre kring hästen, vår relation, finns det som egentligen berör det inre hos oss människor och vad det är vi vill att hästen ska manifestera åt oss.
Där finns det som Ed kallar ledarskap. Vi vill att hästen ska respektera oss och vi vill att den ska "mysa" med oss, visa att den tycker om oss helt enkelt. Har du koll på vad som är hästens tecken på "kärlek" eller vill du att den ska visa det på ett mer människolikt sätt, med sin mule mot din kind t ex?
Har din häst förutsättningar att motsvara din ambitionsnivån. Om inte, vad kan du begära då? Hur vet du om din häst har kapacitet eller inte? Måste du rida "den in i väggen" för att se om den höll eller ska du stanna upp tidigare??
Och sen, det svåraste av allt - döden. Är du beredd att ta ansvaret för livets avslut? Jag följde med en kompis en gång för att se på en äldre häst som var till salu. Det var bara galet, den borde ägarna ha avlivat i stället för att annonsera ut. Då kändes det som att de ville göra "dubbel vinst", dels få en slant för det gamla stoet (26 år gammal, men som de sa "hon hade ju lämnat fina föl" - som om avel var ett alternativ??) dels slippa ifrån kostnaden för avlivning och destruktion.
Min åsikt i den frågan är solklar, riktigt gamla hästar säljer man inte. De kan man möjligen ge bort om de är friska, med villkoret att den inte får säljas vidare, och så får man komma överens med mottagaren om de är beredda att ta kostnaden för avlivning/destruktion eller om man ska dela på den. Annars återstår bara att själv fatta beslutet om att avsluta livet. För mig är det en hederssak, och en sista skyldighet, att se till så att kamraten får ett bra liv eller en bra död när åldern gör sig påmind.
Det här är frågor med fler bottnar än en vill jag bara påpeka. Det berör människans syn på sig själv som överordnad. De handlar om etik, moral och den egna önskan om och för det egna livet. Det handlar om kärlek, frustration, ågren, sorg och glädje och mest handlar det om oss som individer och människor och vår inställning till världen och dess väsen - och ibland dem främst hästen. Och det handlar om pengar, det höll jag på att glömma. Det finns alltid en krona eller två med i bilden, positivt eller negativt.
För min egen del har jag inga problem med att ha häst och att hålla den inom det område som jag har till förfogande. Jag vill också kunna använda den häst jag har till både ridning och körning. Det är, om man så vill se det, min rättighet att välja vad jag vill göra/kunna göra med de hästar jag har.
För flera år sedan var det en man på radio som sa "att det är viktigt att komma ihåg att mina rättigheter tar slut där mina skyldigheter börjar".
Det är min rättighet att begära vissa saker av mina hästar men jag har också skyldigheter att uppfylla. Jag är skyldig att se till att de får en bra träning med träningsmetoder som baserar sig på så lite tvång som möjligt. Detta med tvång är intressant, precis som det finns grader i helvetet finns det grader av tvång. All hantering av hästar innebär tvång. Frågan är bara hur mycket som behövs och om det i tvånget ändå kan finnas utrymme för eftergift.
Under ISES konferensen pratade Camie R Heleski om vikten av etik i hästhanteringen. Hon visade bilder på träningsmetoder som liknade djurplågeri vid träning av pleasure hästar. Hon berättade också om hur vissa utställare gned in ändtamen med ingefära på sina araber. Den retning som uppstod ordnade en hög svansföring på hästarna - något som gav utdelning på utställningen.
På listan över skyldigheter som rör det yttre kring hästen finns; bra foder, bra hagar, bra omvårdnad och med det menar jag tillgång till utbildad hovslagare, veterinär, ev annan terapeut, sadelmakare. Jag har en skyldighet att vara observant på min häst för att kunna bedöma hästens dagsform, skaffa mig kunskaper om vanliga sjukdomar och deras förlopp så att jag kan minimera eventuellt lidande. Jag ska ockå hålla koll på den miljö som hästen vistas i så att den inte kan skada sig i hage eller stall.
På listan som hör till det inre kring hästen, vår relation, finns det som egentligen berör det inre hos oss människor och vad det är vi vill att hästen ska manifestera åt oss.
Där finns det som Ed kallar ledarskap. Vi vill att hästen ska respektera oss och vi vill att den ska "mysa" med oss, visa att den tycker om oss helt enkelt. Har du koll på vad som är hästens tecken på "kärlek" eller vill du att den ska visa det på ett mer människolikt sätt, med sin mule mot din kind t ex?
Har din häst förutsättningar att motsvara din ambitionsnivån. Om inte, vad kan du begära då? Hur vet du om din häst har kapacitet eller inte? Måste du rida "den in i väggen" för att se om den höll eller ska du stanna upp tidigare??
Och sen, det svåraste av allt - döden. Är du beredd att ta ansvaret för livets avslut? Jag följde med en kompis en gång för att se på en äldre häst som var till salu. Det var bara galet, den borde ägarna ha avlivat i stället för att annonsera ut. Då kändes det som att de ville göra "dubbel vinst", dels få en slant för det gamla stoet (26 år gammal, men som de sa "hon hade ju lämnat fina föl" - som om avel var ett alternativ??) dels slippa ifrån kostnaden för avlivning och destruktion.
Min åsikt i den frågan är solklar, riktigt gamla hästar säljer man inte. De kan man möjligen ge bort om de är friska, med villkoret att den inte får säljas vidare, och så får man komma överens med mottagaren om de är beredda att ta kostnaden för avlivning/destruktion eller om man ska dela på den. Annars återstår bara att själv fatta beslutet om att avsluta livet. För mig är det en hederssak, och en sista skyldighet, att se till så att kamraten får ett bra liv eller en bra död när åldern gör sig påmind.
måndag 27 september 2010
Nu inlägg på torsdagar!
Eftersom det passar bättre med rytmen i våra liv kommer inläggen numera på publiceras på torsdagar.
Arbete pågår även med att rensa upp i röran av etiketter så att det ska bli lättare att använda dessa för att hitta inlägg med gemensam teman.
Glada hösthälsningar
Lena och Maria
Arbete pågår även med att rensa upp i röran av etiketter så att det ska bli lättare att använda dessa för att hitta inlägg med gemensam teman.
Glada hösthälsningar
Lena och Maria
tisdag 21 september 2010
Inspänningstyglar för ryttare – INTE en bra ide
Vi är många som förstått att en bra sits när vi rider är något att sträva efter. Vi är också många som drömmer om att ha en bra kommunikation med hästen. Det finns så klart olika sätt att träna din sits och utveckla dina hjälper. Vissa är bra och andra mindre bra. Enligt mig hamnar följande i den senare kategorin, dvs mindre bra: ett gummiband som enligt reklamen ska ”hjälper ryttaren att hålla axlar, armar och rygg i rätt position vid ridning”.
Om du funderar på att prova är mitt råd – glöm det.
Som jag ser det är detta en inspänningstygel för ryttaren. Det enda positiva med den är att ryttaren på samma sätt som hästen reduceras till ett objekt. Vilket låter ryttaren känna hur det är för hästen att gå inspänd, med den grundläggande skillnaden att ryttaren här själv kan välja att spänna in sig eller inte, det kan inte hästen. Inspänningstyglar för häst, eller det här s.k. ”hjälpmedlet” garanterar varken en korrekt sits eller en bättre kommunikation. Eventuella brister du har i din hållning kommer inte försvinna för att du tvingar in din kropp i en viss position med ett gummiband utanpå. Korrekt hållning och sits, samt effektiv kommunikation med din häst vid ridning har sitt ursprung i hur dina hållningsmuskler tillåts jobba så att skelettet in sin tur kan tillåtas att bära upp din kropp som det är tänkt. En utanpåliggande ”tvångströja” är inte en hjälp på vägen.
Vill du förbättra din hållning? Ta en lektion i Alexanderteknik!
Vill du förbättra din ridteknik och därmed din kommunikation med din häst? Ta en ridlektion i klassisk ridning!
Om du funderar på att prova är mitt råd – glöm det.
Som jag ser det är detta en inspänningstygel för ryttaren. Det enda positiva med den är att ryttaren på samma sätt som hästen reduceras till ett objekt. Vilket låter ryttaren känna hur det är för hästen att gå inspänd, med den grundläggande skillnaden att ryttaren här själv kan välja att spänna in sig eller inte, det kan inte hästen. Inspänningstyglar för häst, eller det här s.k. ”hjälpmedlet” garanterar varken en korrekt sits eller en bättre kommunikation. Eventuella brister du har i din hållning kommer inte försvinna för att du tvingar in din kropp i en viss position med ett gummiband utanpå. Korrekt hållning och sits, samt effektiv kommunikation med din häst vid ridning har sitt ursprung i hur dina hållningsmuskler tillåts jobba så att skelettet in sin tur kan tillåtas att bära upp din kropp som det är tänkt. En utanpåliggande ”tvångströja” är inte en hjälp på vägen.
Vill du förbättra din hållning? Ta en lektion i Alexanderteknik!
Vill du förbättra din ridteknik och därmed din kommunikation med din häst? Ta en ridlektion i klassisk ridning!
tisdag 14 september 2010
Eftertankens kranka blekhet
Eftersom jag suttit en del på pass i veckan har jag haft gott om tid att fundera på livet, lärandet och tillfälligheter.
Till vardags talar vi ofta om tanke och handling, i den ordningen - att tanken kommer före handlingen. Och sen har vi begreppet eftertanke, den tanke som vanligvis kommer efter en utförd handling. Inte helt sällan är eftertanken en tanke förknippad med ånger.
För väldigt många av oss är kedjan handling-eftertanke vanligt förekommande. Vi reagerar på något med en handling, som vi sen vid närmare eftertanke ångrar. Det Alexandertekniken strävar efter är att byta ut det mönstret mot ett tanke-handlings mönster. Det vill säga att vi har tänkt igenom vad vi vill göra och hur vi ska göra det innan vi skrider till handling (means where by).
Till vår hjälp i den processen har vi förmågan att säga nej (inhibition) och direktiv/riktningar (directions). Eftertanken finns kvar men istället för eftertankens kranka blekhet i form av ånger, självförakt, nedvärdering av oss själva byter vi den till observation, analys och förbättringsarbete.
Det är tanken som ger oss en plan för vår handling, eftertanken låter oss utvärdera resultatet. Det i sin tur leder fram till erfarenhet, den vässar vår intuition och helt plötsligt blir vi i betraktarens (och även våra egna!) ögon "skickliga".
Vad krävs det av dig som vill byta från ett reaktivt handlingsmönster till ett proaktivt? Jo, det krävs nyfikenhet, modet att vara ny- eller ombörjare, beredskap att öva och så är det bra att ha nära till ett gott skratt.
Svaret på Ed's fråga är att två av hundra hästägare har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst. Är du en av de två?? Jag jobbar på att det i "min hundra grupp" ska finnas tre...
Till vardags talar vi ofta om tanke och handling, i den ordningen - att tanken kommer före handlingen. Och sen har vi begreppet eftertanke, den tanke som vanligvis kommer efter en utförd handling. Inte helt sällan är eftertanken en tanke förknippad med ånger.
För väldigt många av oss är kedjan handling-eftertanke vanligt förekommande. Vi reagerar på något med en handling, som vi sen vid närmare eftertanke ångrar. Det Alexandertekniken strävar efter är att byta ut det mönstret mot ett tanke-handlings mönster. Det vill säga att vi har tänkt igenom vad vi vill göra och hur vi ska göra det innan vi skrider till handling (means where by).
Till vår hjälp i den processen har vi förmågan att säga nej (inhibition) och direktiv/riktningar (directions). Eftertanken finns kvar men istället för eftertankens kranka blekhet i form av ånger, självförakt, nedvärdering av oss själva byter vi den till observation, analys och förbättringsarbete.
Det är tanken som ger oss en plan för vår handling, eftertanken låter oss utvärdera resultatet. Det i sin tur leder fram till erfarenhet, den vässar vår intuition och helt plötsligt blir vi i betraktarens (och även våra egna!) ögon "skickliga".
Vad krävs det av dig som vill byta från ett reaktivt handlingsmönster till ett proaktivt? Jo, det krävs nyfikenhet, modet att vara ny- eller ombörjare, beredskap att öva och så är det bra att ha nära till ett gott skratt.
Svaret på Ed's fråga är att två av hundra hästägare har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst. Är du en av de två?? Jag jobbar på att det i "min hundra grupp" ska finnas tre...
torsdag 9 september 2010
Hästens självförtroende och självständighet
Maria hade besök av Ed Dabney i Kalix för ett tag sedan. Marias upplevelser vid Eds besök kunde du läsa om förra veckan. I lördags var det min tur att arrangera en demo- och privatlektionsdag på Upprätta Ridcenter i Vallentuna. Över 30 personer deltog och det blev en jättetrevlig dag och alla deltagare fick med sig massor av ny inspiration och verktyg för att förbättra sin relation till och kommunikation med sin häst.
Vid kvällens middag diskuterades bl.a. skillnaden mellan att bygga upp hästens självförtroende och stärka dess självständighet.
Bygga upp hästens självförtroende
När du toleranstränar din häst, vilket helt enkelt handlar om att du vänjer den vid skrämmande föremål, ljud osv., då bygger du upp hästens självförtroende. Du lär hästen att våga stå kvar och inte springa iväg. Att springa iväg är ju annars hästens främsta försvar när något skrämmer den. När hästen vant sig vid sadeln/plastpåse/myggsprjen/vattenboxen/transporten osv då utlöses inte längre flyktinstinkten utan hästen förblir lugn. Och en lugn häst är en häst som är säker att hantera för oss människor. Din häst har fått ett ökat självförtroende.
Hästens reaktion avgör
Själva toleransträningen går till så att du gradvis introducerar ett skrämmande föremål, ex en plastpåse. Påsen har du till en början hopvikt i handen och du smeker hästen med påsen, till en början vid bogen. Det viktiga här är att det är hästens reaktion som avgör när du tar bort påsen. När hästen står still tar du bort påsen. Det beteende som hästen visar när du tar bort det läskiga föremålet, det beteendet kommer hästen att upprepa. Tar du bort påsen när hästen kliver undan är det det som hästen lär sig att göra. Det är alltså hästen reaktion som avgör vad jag som hästförare gör. Gradvis vänjer du på så sätt hästen att bli smekt över hela kroppen, samt med en helt uppvecklad påse.
Stärka dess självständighet
Att stärka en hästs självständighet gör du när du lär hästen att lämna sin flock. Det kan vara att lämna andra hästar, men också att bli lämnad av människor. Hästar kan reagera stark när de blir lämnade ensamma inne i stallet, eller ute i hagen, eller när hon/han separeras från andra hästar när man är ute och rider. Att bli lämnad ensam är inte skrämmande på för hästen på samma sätt som ett läskigt föremål. Här måste hästen istället lära sig att kompisarna kommer tillbaka.
Tiden avgör
När du tränar din häst att få en ökad självständighet, alltså att kunna vara utan sin flock, då är det inte hästens reaktion som avgör vad du ska göra, utan tiden. En häst som tex har svårt att bli lämnad ensam inne i stallet, lämnar du ensam inne i stallet för en i förväg bestämd tid. Vad som än händer så går du inte tillbaka in med hästkompisen förrän den utsatta tiden är förbi. Du kan börja med 30 sekunder, 2 minuter eller 10 minuter. Det viktiga är att du inte för tillbaka hästkompisen förrän tiden är ute. Vad hästen som är lämnad ensam måste få uppleva är att kompisen kommer tillbaka. Gradvis kan du sedan öka tiden som kompisen är tillbaka allteftersom hästen klarar av att vara ensam längre och längre perioder.
Vid kvällens middag diskuterades bl.a. skillnaden mellan att bygga upp hästens självförtroende och stärka dess självständighet.
Bygga upp hästens självförtroende
När du toleranstränar din häst, vilket helt enkelt handlar om att du vänjer den vid skrämmande föremål, ljud osv., då bygger du upp hästens självförtroende. Du lär hästen att våga stå kvar och inte springa iväg. Att springa iväg är ju annars hästens främsta försvar när något skrämmer den. När hästen vant sig vid sadeln/plastpåse/myggsprjen/vattenboxen/transporten osv då utlöses inte längre flyktinstinkten utan hästen förblir lugn. Och en lugn häst är en häst som är säker att hantera för oss människor. Din häst har fått ett ökat självförtroende.
Hästens reaktion avgör
Själva toleransträningen går till så att du gradvis introducerar ett skrämmande föremål, ex en plastpåse. Påsen har du till en början hopvikt i handen och du smeker hästen med påsen, till en början vid bogen. Det viktiga här är att det är hästens reaktion som avgör när du tar bort påsen. När hästen står still tar du bort påsen. Det beteende som hästen visar när du tar bort det läskiga föremålet, det beteendet kommer hästen att upprepa. Tar du bort påsen när hästen kliver undan är det det som hästen lär sig att göra. Det är alltså hästen reaktion som avgör vad jag som hästförare gör. Gradvis vänjer du på så sätt hästen att bli smekt över hela kroppen, samt med en helt uppvecklad påse.
Stärka dess självständighet
Att stärka en hästs självständighet gör du när du lär hästen att lämna sin flock. Det kan vara att lämna andra hästar, men också att bli lämnad av människor. Hästar kan reagera stark när de blir lämnade ensamma inne i stallet, eller ute i hagen, eller när hon/han separeras från andra hästar när man är ute och rider. Att bli lämnad ensam är inte skrämmande på för hästen på samma sätt som ett läskigt föremål. Här måste hästen istället lära sig att kompisarna kommer tillbaka.
Tiden avgör
När du tränar din häst att få en ökad självständighet, alltså att kunna vara utan sin flock, då är det inte hästens reaktion som avgör vad du ska göra, utan tiden. En häst som tex har svårt att bli lämnad ensam inne i stallet, lämnar du ensam inne i stallet för en i förväg bestämd tid. Vad som än händer så går du inte tillbaka in med hästkompisen förrän den utsatta tiden är förbi. Du kan börja med 30 sekunder, 2 minuter eller 10 minuter. Det viktiga är att du inte för tillbaka hästkompisen förrän tiden är ute. Vad hästen som är lämnad ensam måste få uppleva är att kompisen kommer tillbaka. Gradvis kan du sedan öka tiden som kompisen är tillbaka allteftersom hästen klarar av att vara ensam längre och längre perioder.
måndag 6 september 2010
Inlägg kommer - på torsdag!
Denna vecka är schemat fullspäckat tisdag och onsdag så blogginlägget kommer på torsdag. Till dess kan du läsa om vad Misha har skrivit om "Lena-kursen" 27-29/8 i Piteå.
tisdag 31 augusti 2010
Räddaren i nöden
När nöden är som störst är hjälpen som närmast, heter det. Och i mitt fall är jag glad att ordspråket stämde. Familjens inköpta unghäst, ett ett-årigt nordsvensktbrukssto, har redan tidigt i livet kommit till insikt om att hon är starkare och snabbare - både i reaktionshastighet och rörelse framåt än oss människor.
Min begränsade erfarenhet av NH räckte inte till. Lena, som har ännu lite mer erfarenhet, klarade utmaningen något lite längre men även hon fick se sig utmanövrerad. Vår lilla dam hade lärt sig att när hon blev sänd ut på volt kunde hon, genom att försvinna i tangentens riktning, komma undan vår inverkan på henne. När Lena lyckades stoppa henne några gånger lade hon bara till en elegant resning på bakbenen medelst skruv och förvandlade därmed en liten seger till en stor förlust.
Nu fick vi lägga pannorna i djupa veck, denna manöver var så effektiv att vi kände att om vi skulle fortsätta skulle det bara leda till att hon utvecklade och förfinade sin utbrytarteknik.
Vem skulle kunna hjälpa mig??! Jag ville inte ha någon som skulle "ta igenom" något, inte heller var jag intresserad av att lägga bett i munnen på henne för att genom smärta få någon sorts kontroll...den sortens kontroll är bara en schimär och leder ofta till andra problem senare i utbildningen. Om inte annat för att hästens tillit till människor påverkas negativt. Det var då räddnigen dök upp i form av en man från de amerikanska vidderna, Ed Dabney.
Fru Fortuna såg till att Ed var i norra Finland (Kokkola) och undervisade och att han hade möjlighet att avsätta en dag till min utmaning innan han skulle vidare.
Det blev en demodag på Torpet, där Ed visade "Six Keys to Harmony" det program han utvecklat för att utbilda ryttare och häst till en bättre relation. Innan vi startade dagen hade vi kommit överens om att göra alla sex nycklarna och sen "provocera" fram ett fritagningsförsök efter lunch, vi behövde inte vänta så länge...
Klockan 11, helt utan förvarning, drog Houdini Häst från Ed's dotter Elizabeth och försvann till skogs. Efter den eskapaden tog Ed över repet och även han fick se en hästrumpa försvinna in bland träden.
Duellen hade börjat. Ed valde vapen. Lasso. Singel pelare.
När Ed valde lassot, tog han bort repgrimman - en hjälp i taget. Han såg till att han aldrig (och jag menar verkligen a l d r i g) var den som började dra utan vårt sto fick springa ut lassolinan innan Ed lät det ta stopp med hjälp av en trädpelare. När hon efter ett tag insåg att det fanns ett stopp att springa in i, bytte Ed tillbaka till repgrimma.
Nu inträffade det intressanta. Ed lät henne gå på volt, vi såg alla att hon övervägde att dra men, i ögonblicket då hon kunde ha stuckit, ångrade hon sig och valde att vara kvar på volten. Då hade det gått två timmar och vi tog lunch.
Efter lunch fortsatte träningen och Ed visade mig hur jag kunde bryta ett flyktförsök utan att alls behöva dra i repet och därmed hennes huvud. Och det var här det slog mig hur stark vanan hos mig (och antagligen fler) är att just "dra i huvudet" på hästen när det brinner till. Jag fick vara väldigt observant på mig själv så att jag verkligen hade slack i linan när jag bad henne om att ge bakdelen. Det minsta jag blev hängande kunde jag känna hur hon "tog mitt häng och hängde i tillbaka" och den kraften ville vi inte provocera...
Ed betonade att handen är den primära hjälpen och att den, i kraft av att vara det, alltid ska vara lätt. Speciellt i mitt fall kändes det relevant. Jag vill att hon ska vara kvar hos mig utan att jag behöver hålla i för allt vad tygel, rep eller töm håller och det kan jag uppnå när den sekundära hjälpen "gör jobbet" med att tydliggöra min vilja. Repet kan jag låta vina i luften eller låta ramla ner på hästens bak som förstärkning utan att jag behöver kompromissa med lättheten i linan.
Nu är det ju så här att Ed besitter en kobras snabbhet i sitt arbete med hästarna. Vid ett tillfälle arbetade han mitt gamla sto och jag såg att hon försökte glida iväg från arbetet genom att gå framåt istället för sidvärts. Den nödvändiga korrigeringen gjorde han innan min hjärna ens tagit beslutet om en korrigering. Jag har lite kvar att jobba på där...
Så receptet från doktor Ed lyder att jag under inga omständigheter får tappa ungstoet så länge hon visar prov på att vilja gå emot repgrimman. Tro mig, hon var som smör med Ed men visade prov på gamla takter så snart jag tog över linan. De vet vem som kör dem. Mitt arbetspass börjar alltså vid singel pelaren innan jag går ut på banan. Ren klassisk ridutbildning med andra ord!
Dagen gav fler små insikter, bland annat att hästarna anpassar sig snabbare till var och en av oss än vad vi gör till någon av dem. De läser oss bättre, de överlistar oss snabbare, de etablerar ledarkapet fortare än vi hinner ana.
Ed lämnade en fråga till er. Av hundra hästägare, hur många är det som har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst?
Fundera på det, svaret kommer nästa bloggning.
Min begränsade erfarenhet av NH räckte inte till. Lena, som har ännu lite mer erfarenhet, klarade utmaningen något lite längre men även hon fick se sig utmanövrerad. Vår lilla dam hade lärt sig att när hon blev sänd ut på volt kunde hon, genom att försvinna i tangentens riktning, komma undan vår inverkan på henne. När Lena lyckades stoppa henne några gånger lade hon bara till en elegant resning på bakbenen medelst skruv och förvandlade därmed en liten seger till en stor förlust.
Nu fick vi lägga pannorna i djupa veck, denna manöver var så effektiv att vi kände att om vi skulle fortsätta skulle det bara leda till att hon utvecklade och förfinade sin utbrytarteknik.
Vem skulle kunna hjälpa mig??! Jag ville inte ha någon som skulle "ta igenom" något, inte heller var jag intresserad av att lägga bett i munnen på henne för att genom smärta få någon sorts kontroll...den sortens kontroll är bara en schimär och leder ofta till andra problem senare i utbildningen. Om inte annat för att hästens tillit till människor påverkas negativt. Det var då räddnigen dök upp i form av en man från de amerikanska vidderna, Ed Dabney.
Fru Fortuna såg till att Ed var i norra Finland (Kokkola) och undervisade och att han hade möjlighet att avsätta en dag till min utmaning innan han skulle vidare.
Det blev en demodag på Torpet, där Ed visade "Six Keys to Harmony" det program han utvecklat för att utbilda ryttare och häst till en bättre relation. Innan vi startade dagen hade vi kommit överens om att göra alla sex nycklarna och sen "provocera" fram ett fritagningsförsök efter lunch, vi behövde inte vänta så länge...
Klockan 11, helt utan förvarning, drog Houdini Häst från Ed's dotter Elizabeth och försvann till skogs. Efter den eskapaden tog Ed över repet och även han fick se en hästrumpa försvinna in bland träden.
Duellen hade börjat. Ed valde vapen. Lasso. Singel pelare.
När Ed valde lassot, tog han bort repgrimman - en hjälp i taget. Han såg till att han aldrig (och jag menar verkligen a l d r i g) var den som började dra utan vårt sto fick springa ut lassolinan innan Ed lät det ta stopp med hjälp av en trädpelare. När hon efter ett tag insåg att det fanns ett stopp att springa in i, bytte Ed tillbaka till repgrimma.
Nu inträffade det intressanta. Ed lät henne gå på volt, vi såg alla att hon övervägde att dra men, i ögonblicket då hon kunde ha stuckit, ångrade hon sig och valde att vara kvar på volten. Då hade det gått två timmar och vi tog lunch.
Efter lunch fortsatte träningen och Ed visade mig hur jag kunde bryta ett flyktförsök utan att alls behöva dra i repet och därmed hennes huvud. Och det var här det slog mig hur stark vanan hos mig (och antagligen fler) är att just "dra i huvudet" på hästen när det brinner till. Jag fick vara väldigt observant på mig själv så att jag verkligen hade slack i linan när jag bad henne om att ge bakdelen. Det minsta jag blev hängande kunde jag känna hur hon "tog mitt häng och hängde i tillbaka" och den kraften ville vi inte provocera...
Ed betonade att handen är den primära hjälpen och att den, i kraft av att vara det, alltid ska vara lätt. Speciellt i mitt fall kändes det relevant. Jag vill att hon ska vara kvar hos mig utan att jag behöver hålla i för allt vad tygel, rep eller töm håller och det kan jag uppnå när den sekundära hjälpen "gör jobbet" med att tydliggöra min vilja. Repet kan jag låta vina i luften eller låta ramla ner på hästens bak som förstärkning utan att jag behöver kompromissa med lättheten i linan.
Nu är det ju så här att Ed besitter en kobras snabbhet i sitt arbete med hästarna. Vid ett tillfälle arbetade han mitt gamla sto och jag såg att hon försökte glida iväg från arbetet genom att gå framåt istället för sidvärts. Den nödvändiga korrigeringen gjorde han innan min hjärna ens tagit beslutet om en korrigering. Jag har lite kvar att jobba på där...
Så receptet från doktor Ed lyder att jag under inga omständigheter får tappa ungstoet så länge hon visar prov på att vilja gå emot repgrimman. Tro mig, hon var som smör med Ed men visade prov på gamla takter så snart jag tog över linan. De vet vem som kör dem. Mitt arbetspass börjar alltså vid singel pelaren innan jag går ut på banan. Ren klassisk ridutbildning med andra ord!
Dagen gav fler små insikter, bland annat att hästarna anpassar sig snabbare till var och en av oss än vad vi gör till någon av dem. De läser oss bättre, de överlistar oss snabbare, de etablerar ledarkapet fortare än vi hinner ana.
Ed lämnade en fråga till er. Av hundra hästägare, hur många är det som har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst?
Fundera på det, svaret kommer nästa bloggning.
tisdag 24 augusti 2010
ISES 2010: objektivt mäta hästens välfärd
För två veckor sedan skrev jag om min presentation vid ISES 2010 och då lovade jag att skriva om annan intressant forskning som presenterades där. Ett ämne som återkom i flera studier är hästens välfärd i samband med hantering och ridning. Vad forskarna studerar är om det går att mäta hästens välfärd på ett objektiv sätt.
Välfärd
Välfärd kan antingen ses som avsaknad av negativa upplevelsers, eller som förekomsten av positiva upplevelser. Vilken synsätt man än väljer, hur kan man bedöma om hästen har det otrevligt eller trevligt?
Fysiologiska parametrar
Vanliga parametrar som brukar mätas i detta sammanhang är:
Hjärtfrekvens – minskad hjärtfrekvens ses som positivt då hästen antas vara lugn och avslappnad när pulsen är låg
Kortisol – hormon vars halt kan mätas ex i hästens saliv. Utsöndras vid stress.
Så långt verkar allt enkelt och mätbart. Men studier har visat att motion och utlöst flyktbeteende ger samma fysiologiska utslag: alltså ökad hjärtfrekvens liksom ökad kortisolhalt. Alltså räcker det inte med att mäta fysiologiska parametrar är forskarnas slutsats. Vi måste även titta på hästen beteende.
Beteende
När forskare pratar om att bedöma hästen välfärd utifrån hur hästen beter sig, brukar det definiera välfärd som avsaknad av konfliktbeteende. Ett konfliktbeteende kan tex vara att hästen lägger öronen bakåt, slår med svansen, öppnar munnen, skyggar, slår bakut. Å andra sidan så verkar det inte räcka att enbart studera och tolka hästens beteende eftersom hästar även verkar kunna drabbas av sk inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet innebär att hästen befinner sig i en situation som är obehaglig men trots det inte visar några konfliktbeteenden eftersom den lärt sig att det inte spelar någon roll.
När det gäller djur kan följande experiment illustrerar vad inlärd hjälplöshet är: En fisk simmar runt i ett akvarium. En genomskinlig glasvägg placeras mellan fisken och dess mat. Fisken kommer att simma in i väggen upprepade gånger för att nå maten men till slut ger den upp att försaka nå maten. Sen spelar det ingen roll i fall väggen tas bort, fisken försöker inte längre nå maten för den ”vet” att det inte går att simma dig.
En studie förslår att avsaknad av konfliktbeteende hos hästar som rids i roll-kur, hyperflexion eller LDP ("low-deep-round") beror på just inlärd hjälplöshet. Trots att andra mätbara parametrar indikerar att hästen inte har det bra (ex minskat luftintag pga ihoptryckta luftvägar och ökad hjärtfrekvens) så visar dessa hästar inga konfliktbeteenden.
Värmeutstrålning från ögonen
Forskargrupper har även tittat på infraröd värmeutstrålning från hästens ögonen. Denna utstrålning kan mätas med en speciell värmekänslig kamera. Exakt vad en minskning eller ökning betyder verkar dock vara lite svårt att avgöra eftersom olika studier kommit fram till olika slutsatser.
Välfärd - objektivt eller subjektivt?
Den forskare som avslutade konferensen var Camie Heleski från Michigan State University (du kan läsa hennes "abstract" på sid 48). Hon hävdar att vetenskap inte ensamt kan definiera vad som ska anses vara välfärd för hästar eftersom vetenskap aldrig är fri från värderingar och därmed inte är objektiv. Här håller jag helt och fullt med. Heliski skriver att vilka värderingar vi har påverkar hur vi definierar välfärd både för oss själva och för hästarna i vår omgivning. T. Grandin ska har sagt att om ett visst tillvägagångssätt inte anses vara acceptabelt för den ordinära flygplanspassageraren, spelar det i slutändan ingen roll vad vetenskapen kommer fram till. Det är inte bara din och min subjektiva bedömning avgör vad som är acceptabelt för hästens välfärd, utan även de som inte sysslar med hästar och som ”tittar in” utifrån. Detta är speciellt sant idag när forskningen inte kan ge entydiga svar på hur hästens välfärd objektivt kan bedömas.
Hur bedömer du din hästs välfärd när du rider?
Välfärd
Välfärd kan antingen ses som avsaknad av negativa upplevelsers, eller som förekomsten av positiva upplevelser. Vilken synsätt man än väljer, hur kan man bedöma om hästen har det otrevligt eller trevligt?
Fysiologiska parametrar
Vanliga parametrar som brukar mätas i detta sammanhang är:
Hjärtfrekvens – minskad hjärtfrekvens ses som positivt då hästen antas vara lugn och avslappnad när pulsen är låg
Kortisol – hormon vars halt kan mätas ex i hästens saliv. Utsöndras vid stress.
Så långt verkar allt enkelt och mätbart. Men studier har visat att motion och utlöst flyktbeteende ger samma fysiologiska utslag: alltså ökad hjärtfrekvens liksom ökad kortisolhalt. Alltså räcker det inte med att mäta fysiologiska parametrar är forskarnas slutsats. Vi måste även titta på hästen beteende.
Beteende
När forskare pratar om att bedöma hästen välfärd utifrån hur hästen beter sig, brukar det definiera välfärd som avsaknad av konfliktbeteende. Ett konfliktbeteende kan tex vara att hästen lägger öronen bakåt, slår med svansen, öppnar munnen, skyggar, slår bakut. Å andra sidan så verkar det inte räcka att enbart studera och tolka hästens beteende eftersom hästar även verkar kunna drabbas av sk inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet innebär att hästen befinner sig i en situation som är obehaglig men trots det inte visar några konfliktbeteenden eftersom den lärt sig att det inte spelar någon roll.
När det gäller djur kan följande experiment illustrerar vad inlärd hjälplöshet är: En fisk simmar runt i ett akvarium. En genomskinlig glasvägg placeras mellan fisken och dess mat. Fisken kommer att simma in i väggen upprepade gånger för att nå maten men till slut ger den upp att försaka nå maten. Sen spelar det ingen roll i fall väggen tas bort, fisken försöker inte längre nå maten för den ”vet” att det inte går att simma dig.
En studie förslår att avsaknad av konfliktbeteende hos hästar som rids i roll-kur, hyperflexion eller LDP ("low-deep-round") beror på just inlärd hjälplöshet. Trots att andra mätbara parametrar indikerar att hästen inte har det bra (ex minskat luftintag pga ihoptryckta luftvägar och ökad hjärtfrekvens) så visar dessa hästar inga konfliktbeteenden.
Värmeutstrålning från ögonen
Forskargrupper har även tittat på infraröd värmeutstrålning från hästens ögonen. Denna utstrålning kan mätas med en speciell värmekänslig kamera. Exakt vad en minskning eller ökning betyder verkar dock vara lite svårt att avgöra eftersom olika studier kommit fram till olika slutsatser.
Välfärd - objektivt eller subjektivt?
Den forskare som avslutade konferensen var Camie Heleski från Michigan State University (du kan läsa hennes "abstract" på sid 48). Hon hävdar att vetenskap inte ensamt kan definiera vad som ska anses vara välfärd för hästar eftersom vetenskap aldrig är fri från värderingar och därmed inte är objektiv. Här håller jag helt och fullt med. Heliski skriver att vilka värderingar vi har påverkar hur vi definierar välfärd både för oss själva och för hästarna i vår omgivning. T. Grandin ska har sagt att om ett visst tillvägagångssätt inte anses vara acceptabelt för den ordinära flygplanspassageraren, spelar det i slutändan ingen roll vad vetenskapen kommer fram till. Det är inte bara din och min subjektiva bedömning avgör vad som är acceptabelt för hästens välfärd, utan även de som inte sysslar med hästar och som ”tittar in” utifrån. Detta är speciellt sant idag när forskningen inte kan ge entydiga svar på hur hästens välfärd objektivt kan bedömas.
Hur bedömer du din hästs välfärd när du rider?
tisdag 17 augusti 2010
Trycket i hästens mun, något den vänjer sig vid?
Under ISES konferensen hade ett dansk/ukrainskt team undersökt hur mycket tryck en häst var beredd att ta i munnen via bett för att komma åt go'bitar. Hästarna i undersökningen var 2-åringar och inte tränsvana innan.
I testet hade hästarna tyglar fästade från bettringarna till en gjord och längden på tyglarna skapade det motstånd som hästarna upplevde när de sträckte sig för att nå maten. Forskarna antog att första gången hästarna utsattes för testen skulle de lägga ett litet tryck i bettet men när de fått klart för sig att det fanns go'bitar att få så skulle de vara beredda att öka trycket i bettet för att komma åt maten.
Resultatet visade annorlunda. Första gången hästarna gjorde testet lade de ett rejält tryck i bettet 10,5 N +/-1,4 N (10 Newton ca 1 kg) för att vid följande testtillfällen (6,0 N och 5,7 N) inte alls lägga så mycket tryck i bettet. I stället för att vänja sig vid trycket (habituerade) så försökte hästarna att undvika att lägga tryck i munnen via bettet. Slutsatsen blev att hästars vilja att undvika tryck ska användas i träning och att ett ökat fokus bör läggas vid timing av eftergiften.
Själv gör jag (helt ovetensakapligt) kopplingar till den omdiskuterade träningsmetoden roll kür eller för all del LDR-varianter. Skelettmässigt är lanerna sylvassa åsar som ligger under ett mycket tunt skydd av vävnad. Bettet vilar på dessa åsar. Ett högt tryck på dem skapar ett sådant obehag att hästen bara "tar det trycket en gång" och sen gör det den kan för att undvika obehaget i framtiden.
För mig kan det vara ett sätt att förstå hur ett djur som är så mycket starkare än oss kan "hålla sig" från att slå sig fri från den position som roll kür och LDR sätter dem i. De "rullar ihop" sig själva i ett (förtvivlat?) försök att unkomma den smärta som ett hårt tryck i händer via tyglar och bett skapar på lanerna.
Under konferensen talades det om att inför sk tryckmätare i tyglarna under dressyrtävlingar. Fast jag tror att det är för sent att mäta trycket då. Det måste göras redan under träning, för om hästen strävar efter att undvika tryck kommer den ha lärt sig att själv inta den position som skapar minst obehag och det utan att ryttaren behöver ta särskilt mycket i tyglarna.
Fokus måste gå från det vi kan se på tävlingsbanorna till det vi inte kan se vid träningen. Etik ska sträcka sig från träning till tävling och precis som en annan forskare sade "även om det inte är olagligt behöver det inte vara etiskt korrekt".
I testet hade hästarna tyglar fästade från bettringarna till en gjord och längden på tyglarna skapade det motstånd som hästarna upplevde när de sträckte sig för att nå maten. Forskarna antog att första gången hästarna utsattes för testen skulle de lägga ett litet tryck i bettet men när de fått klart för sig att det fanns go'bitar att få så skulle de vara beredda att öka trycket i bettet för att komma åt maten.
Resultatet visade annorlunda. Första gången hästarna gjorde testet lade de ett rejält tryck i bettet 10,5 N +/-1,4 N (10 Newton ca 1 kg) för att vid följande testtillfällen (6,0 N och 5,7 N) inte alls lägga så mycket tryck i bettet. I stället för att vänja sig vid trycket (habituerade) så försökte hästarna att undvika att lägga tryck i munnen via bettet. Slutsatsen blev att hästars vilja att undvika tryck ska användas i träning och att ett ökat fokus bör läggas vid timing av eftergiften.
Själv gör jag (helt ovetensakapligt) kopplingar till den omdiskuterade träningsmetoden roll kür eller för all del LDR-varianter. Skelettmässigt är lanerna sylvassa åsar som ligger under ett mycket tunt skydd av vävnad. Bettet vilar på dessa åsar. Ett högt tryck på dem skapar ett sådant obehag att hästen bara "tar det trycket en gång" och sen gör det den kan för att undvika obehaget i framtiden.
För mig kan det vara ett sätt att förstå hur ett djur som är så mycket starkare än oss kan "hålla sig" från att slå sig fri från den position som roll kür och LDR sätter dem i. De "rullar ihop" sig själva i ett (förtvivlat?) försök att unkomma den smärta som ett hårt tryck i händer via tyglar och bett skapar på lanerna.
Under konferensen talades det om att inför sk tryckmätare i tyglarna under dressyrtävlingar. Fast jag tror att det är för sent att mäta trycket då. Det måste göras redan under träning, för om hästen strävar efter att undvika tryck kommer den ha lärt sig att själv inta den position som skapar minst obehag och det utan att ryttaren behöver ta särskilt mycket i tyglarna.
Fokus måste gå från det vi kan se på tävlingsbanorna till det vi inte kan se vid träningen. Etik ska sträcka sig från träning till tävling och precis som en annan forskare sade "även om det inte är olagligt behöver det inte vara etiskt korrekt".
tisdag 10 augusti 2010
ISES 2010: styrd perception
Som Maria skrev förra veckan har vi båda varit med på konferensen “International Society for Equine Science” I början av augusti. Tyvärr måste jag hålla med Maria om hennes intryck från den praktiska dagen på Strömsholm.
Flera av forskarnas presentationer var däremot mycket intressanta. Jag kommer återkomma till dessa, men först ska jag göra något helt osvenskt och presentera mitt eget bidrag först.
Jag har studerat didaktik och håller nu på att avsluta min C/D-uppsats. Under senvintern skickade jag in ett sk “abstract” som efter granskning och godkännande av en vetenskaplig kommitté resulterade i att jag gjorde en 10-min presentation. Titeln på min presentation var ”Learning to ride a horse – A study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries”.
Som underlag för in uppsats och min presentation har jag analyserat tre böcker:
1)”Ridkonst” av F. R. De la Guérinière skriven på franska 1733, översatt till svenska1828.
2)“Ridskolan eller ridläran” av A. Ehrengranat (1836)
3)“Ridhandboken” av Miesner et al. Svensk översättning från tyska 2003.
I texterna har jag identifierat de begrepp som använts för att beskriva hur en nybörjare ska lära sig rida. Jag har dessutom sett på dessa begrepp som resultatet av en gemensam tanke stil. En tanke stil kan förklaras som ”styrd perception”. Det betyder att du och jag inte uppfattar saker och ting bara genom att titta på dem. Vi behöver också en mental beredskap att uppfatta saker och processer. I praktiskt bemärkelse betyder det att vad än din lärare pratar om, detta är vad du kommer lära dig att uppmärksamma. Med den utgångspunkten analyserade jag hur författarna beskrev utbildningen för nybörjare i de tre böckerna.
När man lär sig att rida måste man lära sig att sitta på hästen, lära sig hjälperna och utveckla ryttarkänsla. Alla dessa områden finns med i böckerna. Inget konstigt med det. Det som är intressant är hur begreppen inom dessa områden används och förklaras.
I böckerna från 17- och 1800-talet är fokuseras på ryttarens överkropp i första hand när sitsen ska läras in. Placeringen av skänklarna sägs här vara ett resultat av korrekt hållning och position av just överkroppen. I den moderna boken fokuseras i första hand på ryttarens ben.
När det gäller hjälperna anges ryttarens hand som den främsta hjälpen enligt böckerna från 17- och 1800-talets. Skälet som anges för detta är att i alla gångarter kommer hästens huvud och bogar först. I den moderna boken poängteras att alla hjälper måste samverka. De drivande hjälperna, här definierade som skänklar och säte, ses som viktigare än handen. Ett skäl för detta är enligt författarna att det ligger i människans natur att göra allt möjligt med handen och därför ska ryttaren fokusera på att använda skänklar och sätet istället.
Den mest jordnära förklaringen av ryttarkänsla är presenterad i 1800-talets litteratur. Ryttarens förmågan att förnimma de rörelser som sker i ryttarens kropp som ett resultat av hästens rörelse ses som basen för ryttarkänsla. Fokus här ligger på att ryttaren ska förnimma vad som händer i hans/hennes kropp.
I den moderna boken är ryttarkänslan beskriven som förmågan att ge hjälper vid rätt tillfälle och med de rätta proportionerna mellan skänkel, säte och hand. Här är alltså fokus på att ryttaren ska göra något.
I Ehrengranats bok från 1800-talet skriver han att ryttaren inte kan ta emot information (alltså förnimma vad som händer i ryttarens kropp) och ge hjälper på samma gång. Jag tror att detta är kärnan i det som skiljer dessa två tankestilar. När du rider, är du först och främst fokuserad på att förnimma hur hästen rör sig och dig, eller att ge hästen hjälper?
Mitt ”abstract” kan du läsa i sammanställningen från konferensen >>
Flera av forskarnas presentationer var däremot mycket intressanta. Jag kommer återkomma till dessa, men först ska jag göra något helt osvenskt och presentera mitt eget bidrag först.
Jag har studerat didaktik och håller nu på att avsluta min C/D-uppsats. Under senvintern skickade jag in ett sk “abstract” som efter granskning och godkännande av en vetenskaplig kommitté resulterade i att jag gjorde en 10-min presentation. Titeln på min presentation var ”Learning to ride a horse – A study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries”.
Som underlag för in uppsats och min presentation har jag analyserat tre böcker:
1)”Ridkonst” av F. R. De la Guérinière skriven på franska 1733, översatt till svenska1828.
2)“Ridskolan eller ridläran” av A. Ehrengranat (1836)
3)“Ridhandboken” av Miesner et al. Svensk översättning från tyska 2003.
I texterna har jag identifierat de begrepp som använts för att beskriva hur en nybörjare ska lära sig rida. Jag har dessutom sett på dessa begrepp som resultatet av en gemensam tanke stil. En tanke stil kan förklaras som ”styrd perception”. Det betyder att du och jag inte uppfattar saker och ting bara genom att titta på dem. Vi behöver också en mental beredskap att uppfatta saker och processer. I praktiskt bemärkelse betyder det att vad än din lärare pratar om, detta är vad du kommer lära dig att uppmärksamma. Med den utgångspunkten analyserade jag hur författarna beskrev utbildningen för nybörjare i de tre böckerna.
När man lär sig att rida måste man lära sig att sitta på hästen, lära sig hjälperna och utveckla ryttarkänsla. Alla dessa områden finns med i böckerna. Inget konstigt med det. Det som är intressant är hur begreppen inom dessa områden används och förklaras.
I böckerna från 17- och 1800-talet är fokuseras på ryttarens överkropp i första hand när sitsen ska läras in. Placeringen av skänklarna sägs här vara ett resultat av korrekt hållning och position av just överkroppen. I den moderna boken fokuseras i första hand på ryttarens ben.
När det gäller hjälperna anges ryttarens hand som den främsta hjälpen enligt böckerna från 17- och 1800-talets. Skälet som anges för detta är att i alla gångarter kommer hästens huvud och bogar först. I den moderna boken poängteras att alla hjälper måste samverka. De drivande hjälperna, här definierade som skänklar och säte, ses som viktigare än handen. Ett skäl för detta är enligt författarna att det ligger i människans natur att göra allt möjligt med handen och därför ska ryttaren fokusera på att använda skänklar och sätet istället.
Den mest jordnära förklaringen av ryttarkänsla är presenterad i 1800-talets litteratur. Ryttarens förmågan att förnimma de rörelser som sker i ryttarens kropp som ett resultat av hästens rörelse ses som basen för ryttarkänsla. Fokus här ligger på att ryttaren ska förnimma vad som händer i hans/hennes kropp.
I den moderna boken är ryttarkänslan beskriven som förmågan att ge hjälper vid rätt tillfälle och med de rätta proportionerna mellan skänkel, säte och hand. Här är alltså fokus på att ryttaren ska göra något.
I Ehrengranats bok från 1800-talet skriver han att ryttaren inte kan ta emot information (alltså förnimma vad som händer i ryttarens kropp) och ge hjälper på samma gång. Jag tror att detta är kärnan i det som skiljer dessa två tankestilar. När du rider, är du först och främst fokuserad på att förnimma hur hästen rör sig och dig, eller att ge hästen hjälper?
Mitt ”abstract” kan du läsa i sammanställningen från konferensen >>
onsdag 4 augusti 2010
Jag är Ingen
Mitt inlägg idag baserar sig på söndagens inslag på konferensen. Vi var på Strömsholm och fick bland annat se hur man utbildar unghästar på Flyinge och hur ryttarna utbildas på Strömsholm.
Det gick massor av sus genom publiken den dagen, och mer än hälften av dem vara av förvånad förfäran - orsaken till det får vi spara till en annan gång.
På måndagen kommenterades det som skett på Strömsholm av veterinärer, forskare och andra namnkunniga och det var då jag insåg att jag är Ingen.
Jag är Ingen veterinär, forskare, tränare, tävlingsyttare eller domare. Om jag skulle skriva ett brev till Ridsportförbundet och Flyinge skulle de inte ha en aning om vem jag är. De skulle antagligen bortse från mina synpunkter, för inget hos mig ger sken av att jag är Någon.
Och ändå är jag den viktigaste personen de har, jag är en kund. Under 18 år av mitt liv har jag konsumerat Strömsholms system för ridinstruktion på olika kommunala ridskolor. När jag var 26 år och kände mig både mogen och redo för det köpte jag egen häst, mina 18 år som ridskoleelev gjorde att jag ansåg mig kunnig nog att göra det.
HA! Mina två första veckor som hästägare lärde mig mer än mina förutvarande 18 år på ridskola. Och eftersom jag inte köpte en 10 årig brun halvblodsvalack utan ett 14 årigt angloarabsto med föl vid sidan, insåg jag snabbt att jag egentligen inte hade någon nytta av det jag "lärt" mig under de 18 åren.
Redan tidigt valde jag att inte tävla, hästar och ridning skulle vara min avkoppling och mitt nöje. Under åren har jag ridit för flera olika tränare, för jag vill lära mig så mycket jag bara hinner och kan. Så även om jag är Ingen så upplever jag mig långt ifrån okunnig. Men det som gör mig viktig för Ridsportförbundet är min position som kund och konsument, särskilt som jag är en mindre nöjd kund.
Jag har flera gånger funderat över om jag skulle kunna göra min ridutbildning till en fråga för ARN. Men vem skulle vara min motpart?? Ridskolan, ridskolans instruktörer?? De har ju bara gjort som de blivit utbildade att göra. Ridsportförbundet eller Strömsholm?? Vi har ju aldrig haft någon direkt affärsuppgörelse...
Min uppfattning är att ridskolor skulle jämföras med trafikskolor. När du tagit körkort förväntas du kunna framföra ditt fordon på ett för andra och dig själv säkert sätt i alla slags trafiksituationer. Det är faktiskt mer än vad vi kan säga om många av de ryttare som utbildas på våra ridskolor!
Varför är jag då så viktig för Ridsportförbundet? Jo, mina erfarenheter av ridskolors utbildning och dess inverkan på ett framtida hästägande gör att jag aktivt INTE rekommenderar ungdomar att börja rida på ridskola.
En nöjd kund sprider nyheten vidare till tre personer, en missnöjd till tio...
därför är jag (och andra som delar min erfarenhet) i allra högsta grad Någon att ta hänsyn till.
Det gick massor av sus genom publiken den dagen, och mer än hälften av dem vara av förvånad förfäran - orsaken till det får vi spara till en annan gång.
På måndagen kommenterades det som skett på Strömsholm av veterinärer, forskare och andra namnkunniga och det var då jag insåg att jag är Ingen.
Jag är Ingen veterinär, forskare, tränare, tävlingsyttare eller domare. Om jag skulle skriva ett brev till Ridsportförbundet och Flyinge skulle de inte ha en aning om vem jag är. De skulle antagligen bortse från mina synpunkter, för inget hos mig ger sken av att jag är Någon.
Och ändå är jag den viktigaste personen de har, jag är en kund. Under 18 år av mitt liv har jag konsumerat Strömsholms system för ridinstruktion på olika kommunala ridskolor. När jag var 26 år och kände mig både mogen och redo för det köpte jag egen häst, mina 18 år som ridskoleelev gjorde att jag ansåg mig kunnig nog att göra det.
HA! Mina två första veckor som hästägare lärde mig mer än mina förutvarande 18 år på ridskola. Och eftersom jag inte köpte en 10 årig brun halvblodsvalack utan ett 14 årigt angloarabsto med föl vid sidan, insåg jag snabbt att jag egentligen inte hade någon nytta av det jag "lärt" mig under de 18 åren.
Redan tidigt valde jag att inte tävla, hästar och ridning skulle vara min avkoppling och mitt nöje. Under åren har jag ridit för flera olika tränare, för jag vill lära mig så mycket jag bara hinner och kan. Så även om jag är Ingen så upplever jag mig långt ifrån okunnig. Men det som gör mig viktig för Ridsportförbundet är min position som kund och konsument, särskilt som jag är en mindre nöjd kund.
Jag har flera gånger funderat över om jag skulle kunna göra min ridutbildning till en fråga för ARN. Men vem skulle vara min motpart?? Ridskolan, ridskolans instruktörer?? De har ju bara gjort som de blivit utbildade att göra. Ridsportförbundet eller Strömsholm?? Vi har ju aldrig haft någon direkt affärsuppgörelse...
Min uppfattning är att ridskolor skulle jämföras med trafikskolor. När du tagit körkort förväntas du kunna framföra ditt fordon på ett för andra och dig själv säkert sätt i alla slags trafiksituationer. Det är faktiskt mer än vad vi kan säga om många av de ryttare som utbildas på våra ridskolor!
Varför är jag då så viktig för Ridsportförbundet? Jo, mina erfarenheter av ridskolors utbildning och dess inverkan på ett framtida hästägande gör att jag aktivt INTE rekommenderar ungdomar att börja rida på ridskola.
En nöjd kund sprider nyheten vidare till tre personer, en missnöjd till tio...
därför är jag (och andra som delar min erfarenhet) i allra högsta grad Någon att ta hänsyn till.
måndag 2 augusti 2010
Den som väntar på nåt gott
väntar alltid för länge, sägs det.
Och det är vad ni kommer att få göra för
jag har varit på min första hästforskningskonferens anordnad av ISES, en internationell sammanslutning av forskare med hästen i fokus. Årets tema var hästens välbefinnade och säkerhet.
Resan hem kommer att göras i bil och än sitter jag i Östervåla och dricker the med mitt resesällskap, körtiden är beräknad till 10 timmar och jag kommer att behöva både den och morgondagen till att smälta alla intryck för ojojoj! så mycket jag har hört, sett, upplevt och funderar på nu.
Vi träffs på onsdag!
Och det är vad ni kommer att få göra för
jag har varit på min första hästforskningskonferens anordnad av ISES, en internationell sammanslutning av forskare med hästen i fokus. Årets tema var hästens välbefinnade och säkerhet.
Resan hem kommer att göras i bil och än sitter jag i Östervåla och dricker the med mitt resesällskap, körtiden är beräknad till 10 timmar och jag kommer att behöva både den och morgondagen till att smälta alla intryck för ojojoj! så mycket jag har hört, sett, upplevt och funderar på nu.
Vi träffs på onsdag!
tisdag 27 juli 2010
Ryttarkänsla
Vi känner nog alla igen en ryttare med känsla när vi ser henne eller honom rida. Men vad är det som sker, eller inte sker, i samspelet mellan häst och ryttare när ryttaren har ryttarkänsla?
Osynliga hjälper, eller i alla fall små sådan.
Balans och följsamhet hos ryttarens sits.
Det är i alla fall i min mening två kännetecken på ryttarkänsla. Men det säger inget om hur jag som ryttare kan träna upp min ryttarkänsla. Ehrengranat var en svensk ryttmästare som levde på 1800-talet. Han skrev en bok som heter ”Ridskolan eller ridläran” som gavs ut år 1836. Han skriver inte uttryckligen om ryttarkänsla, men har skriver om när ryttaren ska inverka på sin häst, och eftersom tajmningen är viktig för att hjälperna ska bli osynliga så är detta enligt mig viktigt för just ryttarkänslan.
Ehrengranat skriver om något som han kallar ”mot- eller reagerande känningar”. Det han menar är det känsloförnimmelser (känningar) som uppstår i ryttarens kropp av att sitta på en häst som rör sig. Som jag tolkar Ehrengranat så är det dessa ”motkänningar” som talar om för ryttaren när hon ska inverka på hästen.
”Sättet att inverka hästen beror mycket af dessa känningar, hvilka ryttaren får af hästen. Antag att ryttarns vilja är ridkonstens innersta lif, så uppstår af känningarna indication för viljans utöfning. Ömsom föregår, ömsom följer antingen viljan eller känningen den ena den andra, och af dem samfält uppkommer ett oskiljaktigt motiverande helt. ” (min kursivering)
Ehrengranat skriver här om känningar som ryttaren får av hästen. Han beskriver även ett växelspel mellan ”viljan” och ”känningen”. Min tolkning är att detta växelspel uppstår då ryttaren skiftar mellan att ge känningar till hästen (ryttarens vilja) och ta emot känningar från hästen (motkänningar). I det första fallet föregår ryttaren hästen och hästen ska följa, i det andra fallet följer ryttaren hästen.
Ehrengranat skriver att en viktig känning är känslan i ryttarens hand som uppstår av hästens relation till bettet. Det är detta som Ehrengranat kallar för stöd och det är denna känning som han menar ligger till grund för vilka signaler ryttaren ska ge till hästen.
”En vigtig känning är den så kallade stödets, som utgör förenings-möjligheten mellan hästens mun och handen. Hästen följer eller svarar på hvarje handens meddelande känning, och af hvad dervid företer sig hämtar ryttarn de flesta anledningar för sin inverkan.”
Så ut och känn efter hur din häst rör dig och hur din häst förhåller sig till din hand!
Osynliga hjälper, eller i alla fall små sådan.
Balans och följsamhet hos ryttarens sits.
Det är i alla fall i min mening två kännetecken på ryttarkänsla. Men det säger inget om hur jag som ryttare kan träna upp min ryttarkänsla. Ehrengranat var en svensk ryttmästare som levde på 1800-talet. Han skrev en bok som heter ”Ridskolan eller ridläran” som gavs ut år 1836. Han skriver inte uttryckligen om ryttarkänsla, men har skriver om när ryttaren ska inverka på sin häst, och eftersom tajmningen är viktig för att hjälperna ska bli osynliga så är detta enligt mig viktigt för just ryttarkänslan.
Ehrengranat skriver om något som han kallar ”mot- eller reagerande känningar”. Det han menar är det känsloförnimmelser (känningar) som uppstår i ryttarens kropp av att sitta på en häst som rör sig. Som jag tolkar Ehrengranat så är det dessa ”motkänningar” som talar om för ryttaren när hon ska inverka på hästen.
”Sättet att inverka hästen beror mycket af dessa känningar, hvilka ryttaren får af hästen. Antag att ryttarns vilja är ridkonstens innersta lif, så uppstår af känningarna indication för viljans utöfning. Ömsom föregår, ömsom följer antingen viljan eller känningen den ena den andra, och af dem samfält uppkommer ett oskiljaktigt motiverande helt. ” (min kursivering)
Ehrengranat skriver här om känningar som ryttaren får av hästen. Han beskriver även ett växelspel mellan ”viljan” och ”känningen”. Min tolkning är att detta växelspel uppstår då ryttaren skiftar mellan att ge känningar till hästen (ryttarens vilja) och ta emot känningar från hästen (motkänningar). I det första fallet föregår ryttaren hästen och hästen ska följa, i det andra fallet följer ryttaren hästen.
Ehrengranat skriver att en viktig känning är känslan i ryttarens hand som uppstår av hästens relation till bettet. Det är detta som Ehrengranat kallar för stöd och det är denna känning som han menar ligger till grund för vilka signaler ryttaren ska ge till hästen.
”En vigtig känning är den så kallade stödets, som utgör förenings-möjligheten mellan hästens mun och handen. Hästen följer eller svarar på hvarje handens meddelande känning, och af hvad dervid företer sig hämtar ryttarn de flesta anledningar för sin inverkan.”
Så ut och känn efter hur din häst rör dig och hur din häst förhåller sig till din hand!
tisdag 20 juli 2010
Fler fakta i tygelforskningen
I mitt tidigare inlägg om tyglar utlovade jag mer info om tyglarnas vikt mm. Och, den som väntar på något gott väntar alltid för länge kan tyckas men nu är väntan över!
De tyglar som gav en näst intill obefintlig kontakt var 162 cm långa (hand till bett, hela längden 320 cm), bredden var 16 mm och tjockleken på lädret 2,5 mm. De vägde 165 g.
De som var riktigt skarpa hade samma längd som ovan, var 22 mm breda och 5 mm tjocka, vikten uppgick till 440 g.
De tyglar som vi upplevde hade en jämn känning och förlät lite av "ryttarfipplet" med händerna var 160 cm, 24 mm breda och 3 mm tjocka med en vikt på 270 g.
Under Lenas semester provade vi olika tyglar. Vi tog dem med tygelfattning båda två, och den som var häst blundade och skulle säga när ryttaren gav en signal och vilken signal det var. (Vi använde oss av direkt, indirekt tygel och halvhalt).
Vi kom fram till att tjockleken på lädret absolut har betydelse. En tygel behöver ha en viss egen stadga (bära sin egen vikt) och ha en vikt som känns av sig själv för att hästen ska ha en konstant känsla av närvaro.
De tunna tyglarna lämnade händerna utan känning. Den som blundade "letade" efter signaler eftersom vi visste att det skulle komma en, och när den väl kom var det svårt att säga vilken signal det var om inte gesten gjordes stor.
Lädrets kvalitet är också av betydelse, jag har ett par 3,5 mm tjocka tyglar av ett mycket "pappaktigt" läder (eller tuggad indisk ko som en sadelmakare fnös om billiga läderprodukter). De tyglarna väger över 200 g men tenderar att kännas stumma och det är svårt att uppfatta små hjälper via dem. Ett par bra lädertyglar har en böljande känsla i sig, de rör sig jämnt och mjukt i hela sin längd, enligt min uppfattning.
Min kursdeltagare tycker, efter att ha känt igenom de tyglar hon har hemma, att en tygel bör väga mer än 200 g och jag håller med.
Det intressanta i detta är att Ehrengranat pratar om ryttarens kontakt med hästens mun i skålpund (skp) i en tregradig skala; lätt-1/2 skp eller 212g, tempererat-1,5 skp eller 637g och handfull 2-3 skp eller 850-1275g.
de la Gueriniérè skriver om att den skolade hästen kan ridas med bara gravitationens inverkan på tyglarna (utan viktangivelse på tyglarna).
Nu spånar jag vilt, om vi uppfattar det som att vi kan känna 200 g som en lätt men närvarande kontakt i våra händer under experimentet. Om vi antar att den kontakten också kan kännas av hästen. När vi etablerar en touch som inte påverkar hästens mungipor (alltså inte blir dragande i tygeln!), då borde den kontakten vara tillräcklig för att våra signaler går fram till hästen, på en väl skolad häst kanske jag måste tillägga och en som inte blivit emotionell av någon anledning...
På marknaden finns numera möjligheten att mäta trycket i tygeln med några plastbitar som kopplas mellan bett och tygel. De har olika viktgraderingar och brister om trycket överstiger plastbitens maxtryck. Skalan går från 15 kg ner till 2 kg.
Min fundering är varför de nöjde sig med 2 kg istället för att gå ner till 300 g. Om utrustningens funktion är att skola ryttaren måste väl ryttaren få något att sträva efter som verkligen visar på skolning!
Tryckmätaren hittar du på www.hestbolaget.se/trans-tyglar/126-zack-tygelsensor.html
De tyglar som gav en näst intill obefintlig kontakt var 162 cm långa (hand till bett, hela längden 320 cm), bredden var 16 mm och tjockleken på lädret 2,5 mm. De vägde 165 g.
De som var riktigt skarpa hade samma längd som ovan, var 22 mm breda och 5 mm tjocka, vikten uppgick till 440 g.
De tyglar som vi upplevde hade en jämn känning och förlät lite av "ryttarfipplet" med händerna var 160 cm, 24 mm breda och 3 mm tjocka med en vikt på 270 g.
Under Lenas semester provade vi olika tyglar. Vi tog dem med tygelfattning båda två, och den som var häst blundade och skulle säga när ryttaren gav en signal och vilken signal det var. (Vi använde oss av direkt, indirekt tygel och halvhalt).
Vi kom fram till att tjockleken på lädret absolut har betydelse. En tygel behöver ha en viss egen stadga (bära sin egen vikt) och ha en vikt som känns av sig själv för att hästen ska ha en konstant känsla av närvaro.
De tunna tyglarna lämnade händerna utan känning. Den som blundade "letade" efter signaler eftersom vi visste att det skulle komma en, och när den väl kom var det svårt att säga vilken signal det var om inte gesten gjordes stor.
Lädrets kvalitet är också av betydelse, jag har ett par 3,5 mm tjocka tyglar av ett mycket "pappaktigt" läder (eller tuggad indisk ko som en sadelmakare fnös om billiga läderprodukter). De tyglarna väger över 200 g men tenderar att kännas stumma och det är svårt att uppfatta små hjälper via dem. Ett par bra lädertyglar har en böljande känsla i sig, de rör sig jämnt och mjukt i hela sin längd, enligt min uppfattning.
Min kursdeltagare tycker, efter att ha känt igenom de tyglar hon har hemma, att en tygel bör väga mer än 200 g och jag håller med.
Det intressanta i detta är att Ehrengranat pratar om ryttarens kontakt med hästens mun i skålpund (skp) i en tregradig skala; lätt-1/2 skp eller 212g, tempererat-1,5 skp eller 637g och handfull 2-3 skp eller 850-1275g.
de la Gueriniérè skriver om att den skolade hästen kan ridas med bara gravitationens inverkan på tyglarna (utan viktangivelse på tyglarna).
Nu spånar jag vilt, om vi uppfattar det som att vi kan känna 200 g som en lätt men närvarande kontakt i våra händer under experimentet. Om vi antar att den kontakten också kan kännas av hästen. När vi etablerar en touch som inte påverkar hästens mungipor (alltså inte blir dragande i tygeln!), då borde den kontakten vara tillräcklig för att våra signaler går fram till hästen, på en väl skolad häst kanske jag måste tillägga och en som inte blivit emotionell av någon anledning...
På marknaden finns numera möjligheten att mäta trycket i tygeln med några plastbitar som kopplas mellan bett och tygel. De har olika viktgraderingar och brister om trycket överstiger plastbitens maxtryck. Skalan går från 15 kg ner till 2 kg.
Min fundering är varför de nöjde sig med 2 kg istället för att gå ner till 300 g. Om utrustningens funktion är att skola ryttaren måste väl ryttaren få något att sträva efter som verkligen visar på skolning!
Tryckmätaren hittar du på www.hestbolaget.se/trans-tyglar/126-zack-tygelsensor.html
söndag 11 juli 2010
Oroa inte hästen! Eller ...
Detta blogginlägg kommer lite tidigt eftersom jag ska ha semester nästa vecka, så håll till godo!
Är det möjligt att rida in och träna en häst utan att vid något enda tillfälle göra hästen orolig eller upprörd? Vad tror du? Jag tror inte det.
Varför tror jag att det inte är möjligt att helt undvika negativa känslor hos hästen? För det första är hästar flyktdjur. Det innebär att en ohanterad häst kommer försöka springa ifrån saker som hon inte är bekant med: människor, grimman, hovslagaren, sadeln, transporten, vattenslangen osv.
Självklart är det mitt jobb som hästhanterar att introducera dessa saker på ett sätt att hästen inte traumatiseras utan kan bearbeta situationen, övervinna den initiala rädslan och bli trygg i vår mänskliga miljö. Men går det helt att undvika att utlösa flyktbeteenden? Det tror inte jag.
Sen har vi hästar som redan är hanterade under lång tid. Hästar som mer eller mindre fungerar som ridhästar. Hästar som har etablerade vanemönster. Om dessa mönster behöver ändras för att utveckla hästens potential som trivsam partner kan det också uppstå tillfällen när hästen reagerar energiskt.
Jag kan ge två exempel. Det första är en islandshäst som under lång tid jobbat som tur-ridningshäst. Han är van att följa flocken, dvs de andra hästarna, men inte van att lyssna på människor eller se människor som ledare. Det här visade sig hos just denna häst vid longering. När jag bad om skritt och precision i vägarna, vilket i det här fallet innebar att hästen inte fick göra volten mindre än vad jag bestämt, reagerade hästen med att bocka och galoppera. Allt jag gjorde var att peka med långpisken mot bogen utan att röra vid hästen.
Det andra exemplet är en häst som pga hur han ridits tidigare blivit fysisk och emotionellt spänd. Mycket positivt har hänt med hästen när den nya ägaren flitig jobbat med ledarskapsövningar och arbete från marken. Men en sak har varit och är en svår mental lärdom för hästen, och det är att skritta avspänt vid longering. Det som händer är att hästen blir mentalt blockerad och bara springer.
I det första fallet lät jag hästen på egen hand bearbeta sina känsloutbrott. Det enda jag gjorde var att lågmält fortsätta begära precision i vägen. Hästen kom själv på att allt springande bara var onödigt jobb och att det helt enkelt var enklare att skritta och inte minska volten. Hade de gått att undvika hans ”utbrott”? Jag tror inte det.
I det andra fallet avvaktade jag ett tag för att se vad hästen gjorde, men han sprang bara mer och mer. Så här gick jag in och hjälpte honom att stanna. Eftersom både jag och ägaren jobbat med hästen finns det vägar för kommunikation trots att hästen blir mentalt blockerad. Det jag gjorde var att minska volten för att få honom att minska farten, flytta honom med direkt och indirekt tygel för att dra tillbaka hans uppmärksamhet på mig samt upprepade gånger byta riktning. Även i det här fallet kunde hästen själv komma fram till att det faktiskt är helt OK att skritta avspänt och att det var allt jag bad om. Hade vi kunnat undvika situationen där han fastnar i sina gamla mönster? Kanske, men i det här fallet tror jag inte det för mönstren var så väl etablerade. I all träning måste man förr eller senare ta steget vidare och testa det man förberett. Ibland visar det sig att förberedelserna inte var 100 % och hästen blir oroad eller som i det här fallet faller tillbaka till gamla invanda mönster som innebär en hög stressnivå för hästen. Det som då är viktigt är att jag som hästförare inte dras med i oron och stressen utan förblir lugn, och det går alltid att backa tillbaka ett eller flera steg i hästens utbildning om det behövs.
Om du aldrig presenterar nya saker för din häst och aldrig utvecklar och fördjupar din kommunikation med hästen, ja då behöver du aldrig oro din häst. Men allt till varje pris göra allt för att undvika att oro din häst är i mina ögon farligare än att lära dig och din häst att hantera nya situationer även om det initialt kan uppstå en viss oro.
Är det möjligt att rida in och träna en häst utan att vid något enda tillfälle göra hästen orolig eller upprörd? Vad tror du? Jag tror inte det.
Varför tror jag att det inte är möjligt att helt undvika negativa känslor hos hästen? För det första är hästar flyktdjur. Det innebär att en ohanterad häst kommer försöka springa ifrån saker som hon inte är bekant med: människor, grimman, hovslagaren, sadeln, transporten, vattenslangen osv.
Självklart är det mitt jobb som hästhanterar att introducera dessa saker på ett sätt att hästen inte traumatiseras utan kan bearbeta situationen, övervinna den initiala rädslan och bli trygg i vår mänskliga miljö. Men går det helt att undvika att utlösa flyktbeteenden? Det tror inte jag.
Sen har vi hästar som redan är hanterade under lång tid. Hästar som mer eller mindre fungerar som ridhästar. Hästar som har etablerade vanemönster. Om dessa mönster behöver ändras för att utveckla hästens potential som trivsam partner kan det också uppstå tillfällen när hästen reagerar energiskt.
Jag kan ge två exempel. Det första är en islandshäst som under lång tid jobbat som tur-ridningshäst. Han är van att följa flocken, dvs de andra hästarna, men inte van att lyssna på människor eller se människor som ledare. Det här visade sig hos just denna häst vid longering. När jag bad om skritt och precision i vägarna, vilket i det här fallet innebar att hästen inte fick göra volten mindre än vad jag bestämt, reagerade hästen med att bocka och galoppera. Allt jag gjorde var att peka med långpisken mot bogen utan att röra vid hästen.
Det andra exemplet är en häst som pga hur han ridits tidigare blivit fysisk och emotionellt spänd. Mycket positivt har hänt med hästen när den nya ägaren flitig jobbat med ledarskapsövningar och arbete från marken. Men en sak har varit och är en svår mental lärdom för hästen, och det är att skritta avspänt vid longering. Det som händer är att hästen blir mentalt blockerad och bara springer.
I det första fallet lät jag hästen på egen hand bearbeta sina känsloutbrott. Det enda jag gjorde var att lågmält fortsätta begära precision i vägen. Hästen kom själv på att allt springande bara var onödigt jobb och att det helt enkelt var enklare att skritta och inte minska volten. Hade de gått att undvika hans ”utbrott”? Jag tror inte det.
I det andra fallet avvaktade jag ett tag för att se vad hästen gjorde, men han sprang bara mer och mer. Så här gick jag in och hjälpte honom att stanna. Eftersom både jag och ägaren jobbat med hästen finns det vägar för kommunikation trots att hästen blir mentalt blockerad. Det jag gjorde var att minska volten för att få honom att minska farten, flytta honom med direkt och indirekt tygel för att dra tillbaka hans uppmärksamhet på mig samt upprepade gånger byta riktning. Även i det här fallet kunde hästen själv komma fram till att det faktiskt är helt OK att skritta avspänt och att det var allt jag bad om. Hade vi kunnat undvika situationen där han fastnar i sina gamla mönster? Kanske, men i det här fallet tror jag inte det för mönstren var så väl etablerade. I all träning måste man förr eller senare ta steget vidare och testa det man förberett. Ibland visar det sig att förberedelserna inte var 100 % och hästen blir oroad eller som i det här fallet faller tillbaka till gamla invanda mönster som innebär en hög stressnivå för hästen. Det som då är viktigt är att jag som hästförare inte dras med i oron och stressen utan förblir lugn, och det går alltid att backa tillbaka ett eller flera steg i hästens utbildning om det behövs.
Om du aldrig presenterar nya saker för din häst och aldrig utvecklar och fördjupar din kommunikation med hästen, ja då behöver du aldrig oro din häst. Men allt till varje pris göra allt för att undvika att oro din häst är i mina ögon farligare än att lära dig och din häst att hantera nya situationer även om det initialt kan uppstå en viss oro.
torsdag 8 juli 2010
Kalix 15-16/7 och Piteå 17-18/7
Lena Danius visar och pratar om arbete från marken. Plats Kalix. Dag torsdag 15/7 kl 9-12. Läs mer här >>
Boka din egen privatlektioner hemma hos dig med Lena Danius i Kalixtrakten torsdag 15/7 och fredag 16/7. Läs mer här >>
Maria Bucht och Lena Danius ger privatlektioner i Alexanderteknik respektive Klassisk ridning på Birca Hästgård lördag 17/7 och söndag 18/7. Läs mer här >>
Du är varmt välkommen!
Boka din egen privatlektioner hemma hos dig med Lena Danius i Kalixtrakten torsdag 15/7 och fredag 16/7. Läs mer här >>
Maria Bucht och Lena Danius ger privatlektioner i Alexanderteknik respektive Klassisk ridning på Birca Hästgård lördag 17/7 och söndag 18/7. Läs mer här >>
Du är varmt välkommen!
tisdag 6 juli 2010
Det tar mindre än 10 minuter för en häst...
Sommarens frihet från att passa tider för skolbuss, träningar och annat ger hjärnan en chans att hinna i kapp och otänkta tankar hinner tänkas klart. Här kommer ännu en tanke som legat och väntat på sin tur.
Vid några tillfällen har jag haft ryttare som tagit AT-lektioner men som saknat egen häst. Då har möjligheten funnits att få låna ridskolehästar för uppsuttna AT-lektioner. Oavsett ryttare har följande scenario utspelat sig.
Ryttarna gör i ordning hästarna och tar in dem i ridhuset. Hästarna lommar efter, lagom frånvarande och ställer upp på medellinjen (som de alltid gör). Vi börjar lektionen, för det mesta tar jag bort alla extra remmar, "stämmer av" ryttaren i sadeln och ber om skritt.
Hästarna lunkar ut på spåret, eftersom jag fokuserar helt på ryttaren och inte ger instruktioner för hur hästen ska ridas så lämnas hästarna i fred. Beroende på hästens vardagliga förhållningssätt till ridning så sker olika saker. De som rids med gummisnodd intar "gummisnodds positionen", de som förväntar sig grova tygeltag kliver på utan att vila i steget, de tröga hästarna soskar på.
Det är inom 10 minuter som transmogrifieringen (läs Kalle och Hobbe för förklaring) tar form. Hästarna "kliver ut ur ridlektionsdimman" och börjar titta sig omkring, de som intagit gummisnoddsposén börjar sträcka ut halsen, de taktande stillnar sig och de soskande får fart. Och allt ryttarna gjort är att rida i skritt och vara noga med att hitta de tre rörelser som bjuds ryttarens kropp via skritten.
För det mesta vågar vi oss på trav, då kan det bli några tumultartade minuter. Många ridskolehästar är vana vid ryttare som balanserar sig i tyglarna (läs: hästens mun) och det gör att frågan om trav leder till att hästarna förbereder sig muskulärt (spänner halsmuskulaturen och vissa låser även käkarna) för att kunna hantera en obalanserad ryttares tygeltag.
Nu har jag inga synpunkter på hästens trav utan mer på ryttarens balans vilket gör att vissa ryttare bara får "ta ett travsteg" innan vi bryter av på grund av obalans och jag låter dem hellre ta mantag än tygeltag skulle det behövas.
Vad händer då? Jo, hästarna hjälper ryttarna genom att börja göra mjuka övergångar mellan skritt och trav, de kan dessutom bryta av eller korta traven skulle de uppleva att ryttaren behöver återfinna sig själv.
Vad finns det då för mig att göra, när hästen tar över jobbet? Jo, jag gjuter mod i ryttaren (särskilt de som ser sig som rutinerade och erfarna ryttare), berättar att det är helt ok att bara trava de steg som de kan hålla balansen och följa hästen - om det så bara är fyra steg (en långsida är bara ett antal repetitioner av fyra steg). Jag uppmuntrar och bekräftar när det blir rätt (för att det blir fel känner alla, det är när det blir rätt som det är svårt att lita på sin egen förmåga...) Jag berättar att det är helt ok att låta hästen gå i sin egen form, för när vi rider AT är det ryttarens form som är högsta prioritet.
Dessa hästar ofta har varit erfarna ridskolehästar som, när de förstått att detta är något utöver det vanliga, bjudit på sig själva utöver det vanliga. Hästarna är alltid beredda att ge när vi visar oss mer intreserade av att få än av att ta. Det tar dem mindre än 10 minuter att lägga om mentalt när de slipper "spjärna emot" muskulärt då en häst är en häst är en häst...
Som ryttare tar omställningsprocessen betydligt längre tid, vi kan i vissa fall prata om år. För att skola om sig krävs det att vi vågar bli ombörjare, vågar bli oerfarna och vågar släppa taget om våra befästa vanor - bara då kan vi ta emot det hästen lär oss i kraft av att vara häst.
När vi blivit balanserade och följsamma ryttare står vägen öppen för oss att få en balanserad och följsam häst genom att skola den.
Vid några tillfällen har jag haft ryttare som tagit AT-lektioner men som saknat egen häst. Då har möjligheten funnits att få låna ridskolehästar för uppsuttna AT-lektioner. Oavsett ryttare har följande scenario utspelat sig.
Ryttarna gör i ordning hästarna och tar in dem i ridhuset. Hästarna lommar efter, lagom frånvarande och ställer upp på medellinjen (som de alltid gör). Vi börjar lektionen, för det mesta tar jag bort alla extra remmar, "stämmer av" ryttaren i sadeln och ber om skritt.
Hästarna lunkar ut på spåret, eftersom jag fokuserar helt på ryttaren och inte ger instruktioner för hur hästen ska ridas så lämnas hästarna i fred. Beroende på hästens vardagliga förhållningssätt till ridning så sker olika saker. De som rids med gummisnodd intar "gummisnodds positionen", de som förväntar sig grova tygeltag kliver på utan att vila i steget, de tröga hästarna soskar på.
Det är inom 10 minuter som transmogrifieringen (läs Kalle och Hobbe för förklaring) tar form. Hästarna "kliver ut ur ridlektionsdimman" och börjar titta sig omkring, de som intagit gummisnoddsposén börjar sträcka ut halsen, de taktande stillnar sig och de soskande får fart. Och allt ryttarna gjort är att rida i skritt och vara noga med att hitta de tre rörelser som bjuds ryttarens kropp via skritten.
För det mesta vågar vi oss på trav, då kan det bli några tumultartade minuter. Många ridskolehästar är vana vid ryttare som balanserar sig i tyglarna (läs: hästens mun) och det gör att frågan om trav leder till att hästarna förbereder sig muskulärt (spänner halsmuskulaturen och vissa låser även käkarna) för att kunna hantera en obalanserad ryttares tygeltag.
Nu har jag inga synpunkter på hästens trav utan mer på ryttarens balans vilket gör att vissa ryttare bara får "ta ett travsteg" innan vi bryter av på grund av obalans och jag låter dem hellre ta mantag än tygeltag skulle det behövas.
Vad händer då? Jo, hästarna hjälper ryttarna genom att börja göra mjuka övergångar mellan skritt och trav, de kan dessutom bryta av eller korta traven skulle de uppleva att ryttaren behöver återfinna sig själv.
Vad finns det då för mig att göra, när hästen tar över jobbet? Jo, jag gjuter mod i ryttaren (särskilt de som ser sig som rutinerade och erfarna ryttare), berättar att det är helt ok att bara trava de steg som de kan hålla balansen och följa hästen - om det så bara är fyra steg (en långsida är bara ett antal repetitioner av fyra steg). Jag uppmuntrar och bekräftar när det blir rätt (för att det blir fel känner alla, det är när det blir rätt som det är svårt att lita på sin egen förmåga...) Jag berättar att det är helt ok att låta hästen gå i sin egen form, för när vi rider AT är det ryttarens form som är högsta prioritet.
Dessa hästar ofta har varit erfarna ridskolehästar som, när de förstått att detta är något utöver det vanliga, bjudit på sig själva utöver det vanliga. Hästarna är alltid beredda att ge när vi visar oss mer intreserade av att få än av att ta. Det tar dem mindre än 10 minuter att lägga om mentalt när de slipper "spjärna emot" muskulärt då en häst är en häst är en häst...
Som ryttare tar omställningsprocessen betydligt längre tid, vi kan i vissa fall prata om år. För att skola om sig krävs det att vi vågar bli ombörjare, vågar bli oerfarna och vågar släppa taget om våra befästa vanor - bara då kan vi ta emot det hästen lär oss i kraft av att vara häst.
När vi blivit balanserade och följsamma ryttare står vägen öppen för oss att få en balanserad och följsam häst genom att skola den.
tisdag 29 juni 2010
Arbete från marken
Kan du inte rida din häst av olika anledningar? Den kanske inte är inriden, rehabiliteras från skada, måste skolas om, är för stirrig och okoncentrerad, eller vilket hände för en bekant: hästen fick skavsår av den nya sadelgjorden. Då är arbete från marken ett utmärkt alternativ.
Arbete från marken kan enkelt definieras som allt arbete där du som hästförare inte sitter på ryggen utan har dina egna fötter på marken. Det finns en mängd övningar du kan göra liksom en mångfald syften:
* förbättra kommunikationen mellan dig och din häst (ledarskapsövningar)
* ge hästen ökat självförtroende att hantera skrämmande situationer (toleransträning)
* utbilda hästens mun (lösgörande mha träns)
* utveckla kvalitén på skritt och trav (lösgörande vid longering)
* förbättra hästens hållning, vilket är början till samling
Allt detta arbete kan ske med hjälp av olika utrustning (repgrimma, träns och kapson) men den gemensamma nämnaren är att hästen viker undan när du rör dig mot hästen (indirekt tygel), följer efter när du rör dig från hästen (direkt tygel) och balansera om sig genom att resa huvudet när du ber om halt (halvhalt).
Ledarskapsövningar har som mål att förbättra kommunikation mellan dig och din häst. Detta leder till en lugnare häst som svarar på små signaler. Görs detta på rätt sätt kommer hästen även att inväntar dina signaler. Om hästen inte ser dig som sin ledare kan han hantera dig som vilken häst som helst vilket vanligen innebär att hon/han försöker gå över dig eller knuffar på dig med sin kropp eller helt enkelt inte lyssnar alls till dina signaler. Denna typ av träning görs i mina ögon bäst med repgrimma. De handfasta övningar du ber din häst göra är att rygga, ge framdel och bakdel (på både höger och vänster sida), böja på halsen, skicka ut på volt (inte att förväxla med longering, här låter du hästen gå ett eller två varv sedan vända eller stanna).
Toleransträning innebär att du låter din häst bekanta sig med saker den tycker är skrämmande. Det kan vara att röra vid hela hästens kropp, prassla med plastpåsar, gå över pressningar, titta på paraplyer osv. Jag föredrar att göra även denna typ av arbete med hästen utrustad i repgrimma. Om jag behöver kan jag bli tydlig i mina signaler utan att göra illa hästen. Det sistnämnda kan vara svårt att undvika om jag tex har hästen i träns. För att kunna jobba med toleransträning måste ledarskap och kommunikation vara etablerat mellan dig och hästen.
Att utbilda hästen mun, och för den del känsla in din egen hand, är arbete från marken där hästen är utrustad i träns ypperligt. Här handlar det om att få hästen att tugga på bettet, sträcka ut halsen framåt, samt göra flexions. En väl skolad häst har en mun som i stort sett konstant mjukt och stilla leker med bettet med tungan samt sväljer överflödig saliv. Hos hästar med låst käke rinner saliven istället ut och kan bilda synligt skum. En häst med en väl skolad mun har lite saliv på läpparna, ungefär som om hästen har läppstift. Inte mer. Detta arbete kan göras helt i halt eller i skritt och är ypperligt för ex konvalescenter. Denna typ av arbete går inte att göra på ett bra och effektivt sätt på en häst som inte kan stå stilla, varför grundläggande ledarskap och kommunikation även här måste vara etablerat mellan dig och hästen.
Enligt de gamla mästarna, ex de la Guérinière, är traven det initiala lösgörande arbetet. Detta kan med fördel göras vid longering. Dock ska hästen inte vara inspänd utan fri att balansera som den vill med huvud och hals. Genom att du ändrar volten storlek och även för hästen rakt ut på fyrkantspåret hjälper du hästen att balansera sig och lösgöra sig. Jag föredrar att longera i kapson eftersom jag då kan spänna longerlinan mitt ovanpå nosryggen vilket gör att jag kan byta varv under gång (i både skritt och trav) vilket gör det hela intressantare för både mig och hästen. Återigen, detta arbete blir så mycket enklare om jag redan etablerat grundläggande ledarskap och kommunikation mellan mig och hästen.
Arbete från marken kan även innebära att jag utrustar min häst med träns och genom att arbete direkt i bettringen på höger respektive vänster sida kan jag förbättra hästens hållning genom att växla mellan öppna, sluta, fram- och bakdelsvändningar. En häst som har lätt att växla mellan dessa olika positioner har med stor sannolikhet god hållning. För hästen innebär det att bakbenen börjar träda in under hästens kropp. Vill jag verkligen öva samling på min häst kan jag från marken börja samla hästen mot piaff. Förutsättningen för framgång i detta arbete är... Javisst har du rätt! Ledarskap och kommunikation. Dessutom får hästen inte hänga på bettet, vilket med andra ord innebär att hästen måste ha åtminstone början till en utbildad mun och alltså tugga lätt på bettet. Och du som hästförare får inte dra handen bakåt.
Det finns kort och gott massor att göra för att fördjupa din relation med hästen, och även få hästen att jobba bättre, utan att rida!
Arbete från marken kan enkelt definieras som allt arbete där du som hästförare inte sitter på ryggen utan har dina egna fötter på marken. Det finns en mängd övningar du kan göra liksom en mångfald syften:
* förbättra kommunikationen mellan dig och din häst (ledarskapsövningar)
* ge hästen ökat självförtroende att hantera skrämmande situationer (toleransträning)
* utbilda hästens mun (lösgörande mha träns)
* utveckla kvalitén på skritt och trav (lösgörande vid longering)
* förbättra hästens hållning, vilket är början till samling
Allt detta arbete kan ske med hjälp av olika utrustning (repgrimma, träns och kapson) men den gemensamma nämnaren är att hästen viker undan när du rör dig mot hästen (indirekt tygel), följer efter när du rör dig från hästen (direkt tygel) och balansera om sig genom att resa huvudet när du ber om halt (halvhalt).
Ledarskapsövningar har som mål att förbättra kommunikation mellan dig och din häst. Detta leder till en lugnare häst som svarar på små signaler. Görs detta på rätt sätt kommer hästen även att inväntar dina signaler. Om hästen inte ser dig som sin ledare kan han hantera dig som vilken häst som helst vilket vanligen innebär att hon/han försöker gå över dig eller knuffar på dig med sin kropp eller helt enkelt inte lyssnar alls till dina signaler. Denna typ av träning görs i mina ögon bäst med repgrimma. De handfasta övningar du ber din häst göra är att rygga, ge framdel och bakdel (på både höger och vänster sida), böja på halsen, skicka ut på volt (inte att förväxla med longering, här låter du hästen gå ett eller två varv sedan vända eller stanna).
Toleransträning innebär att du låter din häst bekanta sig med saker den tycker är skrämmande. Det kan vara att röra vid hela hästens kropp, prassla med plastpåsar, gå över pressningar, titta på paraplyer osv. Jag föredrar att göra även denna typ av arbete med hästen utrustad i repgrimma. Om jag behöver kan jag bli tydlig i mina signaler utan att göra illa hästen. Det sistnämnda kan vara svårt att undvika om jag tex har hästen i träns. För att kunna jobba med toleransträning måste ledarskap och kommunikation vara etablerat mellan dig och hästen.
Att utbilda hästen mun, och för den del känsla in din egen hand, är arbete från marken där hästen är utrustad i träns ypperligt. Här handlar det om att få hästen att tugga på bettet, sträcka ut halsen framåt, samt göra flexions. En väl skolad häst har en mun som i stort sett konstant mjukt och stilla leker med bettet med tungan samt sväljer överflödig saliv. Hos hästar med låst käke rinner saliven istället ut och kan bilda synligt skum. En häst med en väl skolad mun har lite saliv på läpparna, ungefär som om hästen har läppstift. Inte mer. Detta arbete kan göras helt i halt eller i skritt och är ypperligt för ex konvalescenter. Denna typ av arbete går inte att göra på ett bra och effektivt sätt på en häst som inte kan stå stilla, varför grundläggande ledarskap och kommunikation även här måste vara etablerat mellan dig och hästen.
Enligt de gamla mästarna, ex de la Guérinière, är traven det initiala lösgörande arbetet. Detta kan med fördel göras vid longering. Dock ska hästen inte vara inspänd utan fri att balansera som den vill med huvud och hals. Genom att du ändrar volten storlek och även för hästen rakt ut på fyrkantspåret hjälper du hästen att balansera sig och lösgöra sig. Jag föredrar att longera i kapson eftersom jag då kan spänna longerlinan mitt ovanpå nosryggen vilket gör att jag kan byta varv under gång (i både skritt och trav) vilket gör det hela intressantare för både mig och hästen. Återigen, detta arbete blir så mycket enklare om jag redan etablerat grundläggande ledarskap och kommunikation mellan mig och hästen.
Arbete från marken kan även innebära att jag utrustar min häst med träns och genom att arbete direkt i bettringen på höger respektive vänster sida kan jag förbättra hästens hållning genom att växla mellan öppna, sluta, fram- och bakdelsvändningar. En häst som har lätt att växla mellan dessa olika positioner har med stor sannolikhet god hållning. För hästen innebär det att bakbenen börjar träda in under hästens kropp. Vill jag verkligen öva samling på min häst kan jag från marken börja samla hästen mot piaff. Förutsättningen för framgång i detta arbete är... Javisst har du rätt! Ledarskap och kommunikation. Dessutom får hästen inte hänga på bettet, vilket med andra ord innebär att hästen måste ha åtminstone början till en utbildad mun och alltså tugga lätt på bettet. Och du som hästförare får inte dra handen bakåt.
Det finns kort och gott massor att göra för att fördjupa din relation med hästen, och även få hästen att jobba bättre, utan att rida!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)